Ålderstecken?

För några år sedan, ja ganska så många år sen om jag ska vara helt ärlig (typ 10), så var jag och sambon på en tvåveckors semester till Dominikanska Republiken (ospecat). Ganska snart blev vi rastlösa av att ligga på beachen och lapa sol. Gjorde istället lite utflykter. En kompis berättade att hans föräldrar också var dit i 14 dagar, all-inclusive på ett lite lyxigare hotell. Inget konstigt med det. Det vi däremot blev förbryllade över var att de var på hotellområdet hela tiden. Hur kunde de med det, undrade vi. Det lät ju skittrist.

Vi har precis kommit hem från en vecka på Gran Canaria. Väldigt skön och avslappnande semester. Vi bodde på ett lite lyxigare hotell, enbart för vuxna (Vings nya koncept vilket passade som handen i handsken för oss utan barn). Det var inte all-inclusive, men breakfast-inclusive. Och vilken frukost sen! De serverade Cava (mousserande vin) till frukosten för den som ville. Och självklart ville vi det!

Vi hade hyrt bil för vi tänkte göra lite småutflykter på egen hand. Det är alltid trevligt att se sig runt, och att bara slapp vid poolen låter smått långtråkigt. Oj, så vi bedrog oss. Förutom för två halvdagar så slappade vi i solstolarna på stranden, alternativt vid poolen, hela semestern. Var det molnigt tog vi bara handduken som täcke och låg och slumrade lite. Vi upptäckte att vi inte alls hade någon vidare lust att upptäcka ön, utan var nöjda med att prova olika typer av solstolar. Något som vi inte alls trodde om oss själva.

Så från att vara äventyrslystna med upptäckarlust, hade vi blivit bekväma och småloja. Varför lämna hotellområdet när vi hade det så bra där? Hmmm, det där lät ju precis som kompisens föräldrar för tio år sedan. Vad betyder det? Att vi har blivit gamla?

För några år sedan skrev jag ett kåseri om just ålderstecken. Där tog jag upp att när man föredrar komfortabla hotell med sköna sängar och rejäl frukost samt betalar extra för havsutsikt, så var man definitivt äldre än man trodde. När man var yngre resonerade man som så att lägga pengar på att sova var totalt värdelöst när man ändå skulle parta halva natten.

Slutsats: Japp, vi är definitivt äldre. Och det har jag inga problem med att erkänna. DET måste vara tecken på mognad. Eller, nja, dit har jag nog inte kommit än…


P.S. Grattis sambon på 36-årsdagen!

Konsekvent med att vara inkonsekvent

Att vara konsekvent säger de är en bra egenskap. Vilken tur att jag är just det – konsekvent. Jag är nämligen väldigt konsekvent med att vara inkonsekvent. Så det måste väl bra?

Är jag lite osäker på hur det ska vara: ska det vara si eller så, brukar jag blanda lite. På så vis gör jag ju rätt till hälften i alla fall. Och det måste väl vara bättre än att ha helfel?

Det här märks speciellt när det gäller lösenord. I och för sig så säger säkerhetsexperterna att det är bra att inte använda samma tecken som lösen för varje system, men det beror kanske på hur sekretessmässiga (är det ett ord, förresten?) dessa databaser/program/system är. Jag har till exempel lagt in mitt cv i flera olika cv-databaser. Började med det för flera år sedan, och försöker nu hålla dem uppdaterade. Och av någon (konstig förmodligen) anledning så har jag olika lösenord för de olika jobbdatabaserna. När det gäller just dessa system är det förmodligen inte så troligt att någon vill hacka sig in på mina cv-konton och ändra i mina meritförteckningar (som till exempel att framhålla att jag är en fika- och vinälskande bloggnörd…).

Men av någon anledning så har jag alltså olika lösenord för dessa jobbdatabaser, vilket givetvis krånglar till det hela. Jag kommer inte ihåg dem. Men då är jag så himlans smart att jag har gjort ett dokument med alla dess passwords. Fiffigt, va? Va? Att det skulle vara smartare att ändra alla till ett och samma? Jo, kanske. Men:

• För det första betyder det att jag måste logga in på alla olika, och det är slöseri med min värdefulla tid (det vill säga: det är jag för lat för).
• För det andra: Tänk om det verkligen finns en lömsk hackare där ute som har ett horn i sidan till mig och ändrar alla min cv:s bara för att jag har samma lösenord. Han eller hon skulle kunna lägga till dåliga egenskaper. Såsom att jag är inkonsekvent…

Weight loss

Som en del av er har läst här på bloggen, så ska Simba (vår ena katt) gå ner i vikt. På fyra månader ska han tappa 1,5 kg, vilket motsvarar 25% av hans kroppsvikt (matteövning: Hur mycket vägde han när bantningskuren startade?...). Han får enbart äta burkmat, men han måste äta rätt mycket av den varan. Så det är ingen vanlig bantningskur. Vi kallar den här helt enkelt för ”Burkmatsdieten”.

Och denna Burkmatsdiet verkar vara framgångsrik. Vi har dock, precis som man ska vid viktminskning, kompletterat dieten med motion. Vi flyttar honom från soffan så att han måste röra sig lite, vi jagar honom i lägenheten, vi går själva runt så att han promenerar med (han är mycket sällskapssjuk) och försöker få honom att hoppa upp till olika höjder. Han är för tillfället lite för loj för att leka aktivt (vilket vi tror beror på hans övervikt).

Men tillbaka till Burkmatsdietens positiva effekter. Efter enbart två veckor har Simba gått ner 4hg, vilket motsvarar (och här var jag tvungen att ta fram miniräknaren, jag var ändå ut i går och drack öl) 6,7%. För en 70-kilosmänniska motsvarar det 4,7 kg. Med andra ord, om DU testar Burkmatsdieten™ kan DU gå ner 4,3-5,3 kg (beroende på vad du väger i dag) på enbart två (2) veckor!

MEN, det är inte vilken burkmat som helst som funkar när det gäller Burkmatsdieten™. För en nätt summa pengar ska jag berätta hur Burkmatsdieten™ fungerar i detalj. Så du som känner att Beach 2009 inte ska bli lika generande som Beach 2008 – tveka inte! Hör av dig till mig, och snart är du lika smal som ett skelett. Mejla redan idag för att påbörja den fantastiska och framgångsrika Burkmatsdieten™ (du får då en viktkurva på köpet)!

karin_eckemark(at)hotmail.com

Finstilt
Inget ansvar tas för Burkmatsdieten™ eventuella biverkningar.
Eventuella biverkningar: Utväxt av morrhår, pälsliknande hud, utväxande av svans, benägenhet att jama och kurra, ökat sömnbehov, bedårande ögon, bli familjens lilla älskling.

Soppatorsk - En omöjlig händelse

Sannolikheten att vi skulle få soppatorsk var minimal. Att det dessutom skulle ske just då, när det skedde, var ännu mer omöjligt. Med andra ord var sannolikheten så obetydlig att detta bensinstopp förmodligen aldrig hade inträffat. Och jag hade gladeligen trott och litat på detta, om det inte var för den där lilla, lilla detaljen att det var just slut på bensin som vi hade.

Sambon klurade vidare på vart bensinen hade tagit vägen. Han till och med slängde fram teorin att garagegrannen kanske hade slangat vår bil. Givetvis sades detta på skoj, eller…?

Tyvärr kan man inte lägga till bilagor till blogginläggen (väldigt konstigt eftersom man kan bifoga såväl bilder som video). Ovanstående är nämligen en snutt ur ett kåseri som jag fick publicerat i dag, 25/11, i vår lokaltidning, vlt. Och kåseriet är för långt för att lägga som ett inlägg (tycker jag). Så den som är nyfiken på hur vi (läs: sambon) lyckades med att få bensinstopp trots att det enligt sambons beräkningar var helt omöjligt, får höra av sig till mig så mejlar jag det.

karin_eckemark(at)hotmail.com

Såå Kulturella

Oj, så kulturella vi har varit den senaste tiden (och vi är väl inte direkt kända för att vara ”kulturnördar”). Vi startade med lite populärkultur, genom att roas av Magnus Betnér (vilket jag skrev om tidigare, att det var en höjdarshow). Två veckor därefter var det ”riktig” kultur som gällde. Vi var till teatern och såg Othello. Låter väldigt djupt, eller hur? Men det var det inte, det var en kanonföreställning som roade och berörde även oss. Här hade de vänt på könen, de hade alltså gjort så att alla mansroller hade gjorts till kvinnoroller och tvärtom. Så överste(?) Othello är en kvinna som gifter sig med den unga, fagre Desdemon (en ljuv man, en toy boy). Här är det männen som är undergivna kvinnorna och behandlas som objekt, nästan som egendomar. Intressant. Men framförallt en underhållande föreställning.

I går toppade vi vårt kulturella spår genom att besöka ett sportarrangemang. Vi såg höjdarmatchen i bandy där Västerås slog Edsbyn (de två bästa lagen). Det var som att de visste att vi var där och ville visa det allra bästa som sporten kan erbjuda. Man tackar och bockar.

Kom precis på att jag dessutom ser på professionell dans två gånger i veckan. Jag går på danskurser och lärarna är grymt duktiga. Och för att en annan ska kunna hänga med så iakttar jag dem intensivt. Konstigt nog blir inte mina rörelser lika coola och exakta som deras. Hmmm, förstår inte vad det kan bero på…

Så nu har vi nog varit kulturella för en bra tid framöver, och vi kan med gott samvete sjunka ner i tv-soffan och zappa mellan skräpprogrammen…

Lösningen

Rekommendation: Läs föregående inlägg först.

Som jag skrev i förra inlägget så måste Simba gå ner i vikt – rejält. 25% på fyra månader innebär att 1,5 kg ska bort. Men det sker inte genom att han sätts på en svältkur. Nej, svälta får han absolut inte göra, för du får han problem med levern. Han ska faktiskt istället äta rejält mycket, men enbart burkmat. Hittills äter han tyvärr inte så mycket som han ska.

Så för att få honom att gå ner i vikt, måste han motionera mer (vilket kanske inte låter så svårt med tanke på den minimala mängd träning som han utför i dag). Och här har jag kommit på lösningen. Simba är nämligen ganska så social av sig, gillar att vara där man själv är. Han är dessutom mammas pojke, så han väljer att hänga på mig. Med andra ord ska jag nu röra mig mer i lägenheten, gå lite fram och tillbaka. Gärna stanna någonstans där han kan hoppa upp, för enligt veterinären var det ett bra sätt att aktivera sig.

Med andra ord slår vi två flugor i en smäll: Både jag och Simba får motion. Smart, va? I och för sig rör vi oss inte så fort och kanske inte såå ofta heller. Och det beror inte enbart på att jag är bekväm av mig (vilket man i och för sig skulle kunna tro). Nä, Simba är den som tar saker med ro och lunkar hellre än joggar (oj, det där lät verkligen som att jag syftade på mig själv…).

Så om ni ser en person som går fram och tillbaka – i sakta mak – i en lägenhet i Västerås, är det förmodligen vi som är ute på en liten joggingrunda. Kan även vara jag som går runt och klurar på nästa blogginlägg…

Överviktig

Nu är det bekräftat. Svart på vitt: Överviktig. Jo, det är sant. En hård dom – rakt i ansiktet. Läkaren var inte nådig: ”Det är diet som gäller nu, och motion.” Det finns dessutom nedtecknat av läkaren själv, så det är svårt att ignorera och intala sig att det bara är en dröm. Tyvärr är det ingen dröm – det är bantning som gäller.

Det är inte lite kroppsmassa som ska bort heller: 25% av kroppsvikten måste försvinna. Tjugofem procent! Hur fasiken ska det gå till? Jag som tycker att 1% är svårt nog. Ärligt talat vet jag inte hur man bär sig åt att banta bort så mycket. För att försvåra denna utmaning ytterligare, ska denna stora vikttappning genomföras på enbart fyra (4) månader. Fyra månader! Det är ju ingenting! Fast om vi lyckas: Beach 2009 – here we come!...

Förutom den nya dieten som läkaren gav, måste givetvis motionerandet ökas. Här tänkte jag ta hjälp av det faktum att vår lägenhet är väldigt lång. Det är en bra bit mellan badrummet och vardagsrummet, så om man ser till att frekvent pendla mellan dessa platser så borde väl det hjälpa till? De säger ju att vardagsmotionen (30 minuter per dag) påverkar vikten mer än 2 rejäla motionspass i veckan. Om man dessutom ser till att göra som Snöstorm, den ena katten, och avverkar den här sträckan som ett sprintlopp, så borde väl målet snart vara nått. Eller?

Så nu är det bara att få fart på Simba, den andra katten, och hänga på sin syster i 100-metersloppet. För jag sa väl att det var Simba som fick läkardomen att banta ner sig 25% av sin kroppsvikt på fyra månader?

Uppdelning av hushållssysslor

Hemma hos oss har vi delat upp det så att den ena tvättar och den andra viker tvätten. Nu är det så tråkigt att den ena av oss inte tar sina uppgifter på riktigt allvar. I alla fall som det verkar. Det är nämligen så att den person som ska vika tvätt slarvar alltför ofta. Just nu ligger det till exempel två tvättpåsar fulla med tvättade kläder – ovikta givetvis. Och i dag är det tvättdag. Med andra ord är det alltför troligt att personen i fråga snart har tre tvättpåsar med ren tvätt att ta hand.

I sådana här lägen är det lätt att bli irriterad, och jag kan inte låta bli att vädra detta missnöje för er kära läsare. Visst kan det verka elakt att hänga ut personen så här på nätet, men om det inte blir ändring på det här tråkiga beteendet vet jag inte riktigt hur vi ska göra. Hur får man egentligen en slarver att göra sina åtaganden hemma? Detta är nog något som sambon gärna vill veta.

Nä, nu måste jag sluta. Jag får väl helt enkelt ta hand om de rena kläderna. Trots allt är det ju min uppgift att vika tvätten…

Magnus Betnér

I går kväll var vi och såg (fast främst lyssnade på) Magnus Betnér. En riktig höjdarshow (Tal till nationen var titeln)! Var kanske inte så mycket tal direkt och inte till nationen heller, men desto roligare. Rekommenderas starkt. Många gapskratt och applåder blev det.

I dag så blev han och hans show recenserad i lokaltidningen. Det visade sig att hon, recensenten som är en brud på 20 nånting som brukar puta med brösten på sin byline-bild, tyckte totalt tvärtom än vi. Förutom att hon gav Betnér 2 (av 5) i betyg, vi gav honom 4, så tog hon upp två skämt som hon tyckte var roligaste. Det ena tyckte även vi var kanon, han pratade om dottern på 3 år, det andra var det som vi tyckte var sämst på hela showen. Och det var om bajssex. Här kan man verkligen snacka om att smaken är som baken...

Teckningar

Ofta får föräldrar + mor- och farföräldrar teckningar från barnen i present. Väldigt vanligt i samband med födelsedagar. Och mottagaren blir alltid jätteglad.

En kollega till mig har tre teckningar uppsatta i sitt arbetsrum skapade av hans son (2-3 år). Den bild som sonen "tecknade" för ett år sen är faktiskt den som ser ut att ha ett motiv och en innebörd. De han har gjort ett år senare, alltså nyligen, är bara några få streck. Hoppas inte att trenden för hans konstnärstalang fortsätter i samma riktning.

I alla fall. Något som jag funderar på är när bäst-före-datumet är. Alltså, vid vilken ålder är det inte längre gulligt och rart att måla en teckning och ge bort till sina nära och kära. Finns det någon åldersgräns när leende på mottagaren av det konstnärliga alstret, blir stelt och besviket när han/hon öppnar sin födelsedagspresent?

Jag menar, om det inte finns någon sådan övre gräns så skulle man kunna ge bort en egen teckning. För det vore kanon. Det skulle nämligen betyda att min födelsedagspresent till sambon redan skulle vara kirrad...

Och eftersom det ändå är 1,5 månader kvar tills sambons bemärkelsedag, så borde även jag kunna kludda ihop några färgglada streck...

Vilken komplimang!

I helgen så var min svägerska (alltså sambons syster) här och hälsade på, vilket var väldigt trevligt. Plötsligt, på lördagens förmiddag, hör jag henne säga: ”Du är så vacker och så fin. Du är perfekt.” Nämen aschdå, tänkte jag, inte är väl jag det. Inte är väl jag både vacker och perfekt. Fast det förstås, funderade jag vidare, det kanske inte är så långt ifrån sanningen i alla fall.

Och ju mer jag tänkte på svägerskans påstående, desto sannare lät det i mina öron. Jag kände hur jag växte inombords och sträckte lite extra på mig: Jag är perfekt. Det är varken vanligt att tänka så eller få höra någon annan säga det om en, men nu var det ju bara tacka och ta emot denna makalösa komplimang och vila skönt i detta otroligt positiva omdöme om mig.

Det var då.
Det var då jag såg att det inte var mig svägerskan pratade med – det var med katten.

Jag – En moffare

I går kände vi, sambon och jag, för att efter jobbet gå och ta en öl och en bit mat. Vi och vi förresten, det var väl mest jag som kände så visade det sig. Vi gick till denna pub/restaurang och då är det ju naturligt att ta deras hamburgare och en stor öl. Det var i alla fall min inställning och tanke. Tydligen inte sambons. Nä, han tog en soppa – dessutom förrättsvarianten som var stor som en cappucino – och en cola (i och för sig skulle han köra bil senare, så det var kanske inte så svårt att förstå). Fick en blick vid beställningen och en till vid serveringen. För en annan som inte är pinnsmal, känns det inte smickrande att killen i sällskapet tar en minimalportion när man själv moffar i sig hamburgare och pommes frites.

Jag kunde nästan se hur servitriserna tänkte att ”Han, han måste vara en hälsomänniska som ser sin kropp som sitt tempel. Medan hon är en sån där glupsk fan som moffar i sig vad som helst, gärna flottiga pommes.” Då bekräftades mina aningar angående deras tankar (i alla fall enligt mig), när tallrikarna skulle plockas undan. Jag hade fortfarande några pommes frites kvar på tallriken, och visade väl en kort tvekan när hon skulle ta bort tallriken. Då säger hon menande (så uppfattade jag det i alla fall) ”Åh, du kanske ville ha dina sista pommes, ditt matvrak?” Okej, det där sista sa hon inte, men det låg nog där på tungan. ”Nej, tack, sa jag med fortfarande lite värdighet i rösten, det är bra.”

Jag tog en cappucino efter det och då fick man med en liten, tunn, mörk chokladbit till det. Vi fick till och med två. Men vad händer? Jo, sambon vill inte ha sin! Och det säger han efter att jag glatt hade mumsat i mig min. Nu kände jag mig ännu onyttigare med dålig karaktär. Får trösta mig med att jag övertalade honom att ta med sig sin bit. Men om serveringspersonalen iakttog detta, då lär deras tankar om mig ha blivit ännu lägre (om det nu var möjligt).

Usch, jag ska nog gå och trösta mig nu lite. Varför inte med lite glass – sån där gräddglass med en massa godisar i… Sen, på måndag, då ska jag bli en ny människa – igen…

1:a på bloggtoppen – del 2

Ha, jag kom på en sak, angående det här med att vara bäst på att blogga (se föregående inlägg). Man kan faktiskt säga att jag har flest läsare. Det beror bara på vilka man jämför med. Allt är ju som sagt var relativt (ett väldigt bra uttryck, funkar i princip alltid). Om man till exempel jämför med medlemmarna i min lilla familj: sambon och våra båda katter, så leder jag helt klart. Hur jag vet det? De bloggar inte (om nu inte katterna bloggar när "råttorna" jobbar...).

Kan berätta att jag faktiskt har anmält min blogg till bloggtoppen (var ju helt enkelt tvungen, en statistiknörd som jag är), så nu vet jag exakt hur många unika besökare jag ska ha innan jag har gått om alla modebloggar (det är många sådana). Och nu är det enbart 346 429 att värva innan förstaplatsen är min. (Den uppmärksamme noterar här att glappet mellan mig och förstplatsen har ökat sen förra inlägget, vilket är förklaringen till att jag gillar ouppmärksamma personer bättre…)

Fast jag bryr mig egentligen inte om att det är nästan 350 000 besökare upp till förstaplasten. Faktiskt. För att blogga är faktiskt ingen tävling!

(Det här blogginlägget bör jag nog ta bort. Folk lär ju tro att jag så där tävlingsdryg, vilket jag ju inte alls är. Bara när det gäller badminton. Och fotboll. Och innebandy. Okej, när det gäller alla bollsporter. Men det viktigaste är inte att vinna – det är att inte förlora…)

1:a på bloggtoppen

Jag tror att det inte är långt kvar innan min blogg ligger etta på bloggtoppen. Jodå, det finns en sådan topplista. Just nu ligger Kenza (en 17-årig fotomodell som precis vann pris för bästa blogg, ganska lik mig med andra ord...) på första plats med 171 004 unika besökare denna vecka so far (de räknar tydligen från måndag morgon).

Men det borde väl inte vara så svårt. Jag menar, det är ju inte så att jag har noll läsare. Jag vet att jag definitivt har 3. Det är jag, sambon och min syster. Eller ja, kanske inte vet definitivt, men det är väldigt troligt att jag minst har tre läsare. Att jag och sambon läser, det vet jag (har sett det med mina egna ögon). Att min syster läser, är jag nästan helt övertygad om. Hon är nämligen den som jag prackar på mina inlägg. Hon får automatiskt ett mejl varje gång jag publicerar ett inlägg (något som jag föreslog att hon skulle få, och som hon inte vågade tacka nej till för familjefridens skull). Att hon sedan läser mejlet och därefter klickar sig vidare till bloggen, är något jag inte kan vara helt säker på. Men om man utgår från det, då är vi minst tre personer. Och det betyder att det enbart är 171 001 kvar.

Det kanske låter som att en väldigt stor ökning som krävs, men om man avrundar till närmsta hundratusental, uppåt givetvis, så… så är det fortfarande en hel del kvar. Okej, det kanske inte är så troligt trots allt, att jag hamnar högst upp på bloggtoppen. Fast å andra sidan, vem bryr sig om sånt? Varför ska man tävla och vinna hela tiden? Det är väl inte det viktigaste? Det viktigaste är att delta och ha roligt! (Hmmm, om jag skickar massmejl på jobbet, och ber sambon göra samma sak, då borde jag komma upp i rätt så hyfsad placering). Som sagt var, att blogga är ingen tävlan…

Ny vana tar 3 veckor

De säger att det tar tre veckor för att en ny (bra) vana verkligen ska bli just en vana. Så håller man bara ut i tre veckor, ska det i princip gå av sig självt.

Jo, säkert. Jag tror de misstog veckor för år. För inte sitter en ny, bra vana i efter tre veckor. Det kan jag garantera. Efter sommaren så tog vi tag i det extra hänget på magen med ett rejält grepp och konstaterade att det var en aningens för mycket. Så nu när hösten var här skulle en ny, bra vana skapas.

Vi höll igen på godsaker (vilket var extremt svårt för en som anser att fika är ett av ens främsta intressen), skar ner på vindrickandet (vilket även det var svårt, i alla fall för en av oss) och började motionera tre gånger i veckan. Höll vi bara ut i tre veckor så…

Efter just tre veckor, kunde vi pusta ut. För nu skulle det ju mer eller mindre gå av sig självt. Nu skulle man inte behöva pressa sig till det yttersta för att motstå livets godsaker. Och man skulle gladeligen skutta ut för en joggingrunda, till och med se fram emot den. Jo, hej du. Riktigt så blev det inte. Inte alls.

Något jag nu med säkerhet vet (tyvärr), är att det inte tar enbart tre veckor att lägga sig till med och behålla en ny, god vana.
Och att det definitivt inte tar tre veckor att falla tillbaka i gamla, dåliga vanor. Inte alls. Det går mycket fortare än så…

Slagsmål om datorn

Sambon har ett stort nöje: att köra bil på bana. Han har dessutom ett ännu större nöje: att läsa och skriva i ett forum som handlar om att köra bil på bana. Han är tydligen inte ensam om detta intresse, för det görs otroligt mycket inlägg om det och allt som kan ha det minsta att göra med att köra bil på bana.

Det här tycker sambon är så pass kul att han så fort han får chansen, sätter sig vid datorn och går in på ”sitt” forum. Och det har funkat bra – ända tills nu. Ty nu har han fått en konkurrent om datorn: mig. Jag har nämligen upptäckt hur kul det är att skriva blogginlägg om små, oviktiga saker som jag upptäcker när jag navelskådar.

Så när vi kommer hem från jobbet handlar det inte bara om att komma först till datorn, det handlar om att vara taktisk. Vår kära gamla dator tar lite tid på sig, så det gäller att göra sin attack i rätt ögonblick. Och eftersom du nu läser detta, betyder det att det var just jag som vann duellen om datorn. I alla fall den här gången…

Följa receptet

Härom dagen när sambon läste morgontidningen (=lokalblaskan), skrattade han till. Han läste nämligen ett kåseri. Ett kåseri som inte jag hade skrivit. Jag författar nämligen då och då själv kåserier till samma tidning. Så nu var han alltså otrogen... Om inte mot mig, så mot mina kåserier.

I alla fall så var det en tjej som skrev denna humoristiska krönika, vilken handlade om att hennes man var fysiker och hur det märktes. Hon påpekade hur mannens yrke kunde skönjas i samband med bland annat matlagning. Han följde nämligen receptet slaviskt. Stod det tre pepparkorn så tog han exakt tre pepparkorn. Det roliga var att detta kände sambon och jag igen. Jag har i 10 års tid försökt få sambon att smaka av anrättningen och därefter lägga till en och en annan krydda om smaklökarna så tyckte. "Men det går ju inte. Det står ju inte i receptet.", får man då till svar.

Nu på senaste tiden har sambon dock börjat bli lite "cracy". I stället för att ta fram kryddmåttet alternativt teskedsmåttet, så kryddar han med hjälp av ögonmåttet. Bara en sån sak. Fast det sker mer som undantag än regel, men det visar dock att en förändring är på gång. Fast det där med smaka av för att kunna förbättra smakupplevelsen, dit har han inte kommit ännu. Kanske om 10 år...?

Med tanke på att tidningens kåseri handlade om en fysiker, så kanske man undrar vad sambon har för yrke. Han är ingenjör.

Borde ge tur

När en svart katt går över vägen, så innebär det ju otur. Om man inte är tillräckligt snabb med att spotta tre gånger över (vänstra?) axeln, förstås. Men vad ger tur? Ja, förutom att gå på K-brunnar. Nog borde det finnas något liknande som korsar ens väg och då istället ge tur?

En dag förra veckan när jag var på väg till jobbet, sprang det en jättesöt ekorre över gångbanan precis framför mig. Och då slog det mig, borde inte det kunna ge en tur? Ekorrar är ju supersöta (vilket jag i och för sig även tycker om svarta katter). Och så ofta springer de faktiskt inte framför benen på en. Så jag tycker att vi kan införa denna skrockfullhet: När en söt ekorre korsar din väg, får du en tursam dag. Eller, vad säger ni?

Om jag fick någon tur den dagen? Nja, det kan man väl inte påstå direkt. Extra tuff dag på jobbet (en riktig blä-dag) och en tråkig löptur på kvällen. Men. Sambon blev föreslagen av sina jobbarkompisar samma dag att kvällen efter (en fredag) bjuda mig på en trerätters middag. Så när fredagen kom åt vi god mat och drack gott fint vin (som jag fick i betalning för ett tal som jag skrev åt en kompis). Och det kan man väl kalla tur?

Snabba och effektiva...

I söndags var jag och sambon både effektiva och snabba. Vi satte nämligen upp fyra tavlor på en och samma dag! En av dessa var vi dessutom iväg och handlade ny ram till. Snacka om effektivitet! Sen att tavlorna hade stått i klädkammaren i 1,5 år och väntat på denna dag, har verkligen inte med saken att göra...

Apropå tavlor, så är ju dess upphängning en viss konst. Kanske inte direkt själva uppspikandet utan mer placeringen. Förr utgick vi från ramarnas nedre kant. Sedan övergick vi till att följa gyllene snittet (ungefär 1/3 av tavlan från ovankanten är i samma höjd för alla tavlor och hänger 1/3 att vägghöjden från taket, vilket museer använder sig av). Nu förtiden använder vi ögonmåttet. Ett mått man inte bör underskatta. Vi hänger helt enkelt tavlan i ögonhöjd i kombination med vad vi tycker ser snyggt ut. Mycket enklare. En annan fördel är att vi på de här viset aldrig kan hänga någon tavla fel...

Kanelbullens dag!

I dag, 4 oktober, är det kanelbullens dag. Det är en bemärkelsedag som verkligen är värd att firas! Inte alls för att jag är otroligt förtjust i kanelbullar. Jo, förresten, det är exakt av den anledningen.


I jämförelse med bakverket nummer 1's dag, så är alla andra högtidsdagar bara blaha blaha. Och om man då är av den åsikten, så måste ju denna dag firas alldeles extra. Och det har jag definitivt gjort. Man kan säga att jag har hyllat denna bulle mer än den egentligen kan hyllas (hur nu det kan gå till...). Och hur firas en festlighet riktigt ordentligt? Jo, genom att fira i dagarna tre.


Och det är precis vad jag har gjort. Japp, tre dagar med bara bullar (eller, det var kanske inte helt sant, för även jag har en gräns). Dock har det varit tre bullar på lika många dagar. Detta firande skiljer dock sig från normala celebreranden. Som tur är. För hur skulle det se ut om man i ett annat sammanhang åt upp jubilaren?

Musse Pigg tar över stan

Har ni sett dem? Alla Musse Piggarna? Nejdå, jag har inte börjat hallucinera eller något liknande (även om det kanske ligger närmast till hands att tro det). De finns faktiskt. Ute på stan, unga tonåringar.


Jodå. Det är unga tjejer som har Musse Piggöron. Japp. Precis som Disneys tecknade mus. Eller kanske inte precis. För de här öronen sitter på diadem. Annars är de precis som Musse Pigg. Eller ja, inte exakt som honom. För småtjejernas öron är mer spetsiga än runda. Annars är det precis som den stora musen med den pipiga rösten. Eller, kanske inte helt och hållet. För dessa är inte riktade mot en, vilket håll man än tittar från. Annars är öronen precis som Musse Piggs.

Undrar varför de har dem. Är de för att de ska "höra en bättre"...

Jag är inte trög

I helgen så var en kompis här och hälsade på. Hon bloggar också. Nästan lite pinsamt att hon också ska blogga bara för att jag gör det. Dessutom gör hon det via samma bloggportal som jag: blogspot. Hur härmigt är inte det? Sen att hon började blogga redan i november 2007, har verkligen inte med saken att göra...

Min kompis har en båtblogg (se "Karin tipsar" i vänstra spalten). Häromdagen frågade hon om jag hade läst hennes senast inlägg. Jo, det hade jag.
- Vad tyckte du om rubriken?, frågade hon. Visst var den fyndig?
Fyndig, "Gummi 135 kr styck"?, funderade jag. Det hade jag inte ens tänkt på. Så jag började associera vidare, bort från båttermer. Hmm, gummi skulle ju kunna vara däck. Ja, det kanske var lite roligt att ett bildäck kostar 135 spänn, tänkte jag. Men såå fyndigt var det väl inte?
- Ja. Gummi. 135 kronor styck, förtydligade min kompis. Det är väl fyndigt?

Då trillade poletten ner.
- Ahh, du menar sånt gummi, sa jag och kände mig som en riktigt torr nörd.

Vaddå? Att jag skulle vara trög? Nejdå. Jag säger som min sambo brukar säga:
"Jag är inte trög - jag är bara lite långsam."

Sov i ro, slumra in

Hur gör man när man har svårt att somna? Jo, man ber sin sambo prata om sitt jobb. Låter hemskt, jag vet, men ni har inte hört dessa beskrivningar... Det här gäller inte när han pratar om sina trevliga och roliga jobbarkompisar, utan när han kommer in på de mer tekniska detaljerna. Och trots att jag har samma tekniska bakgrund som sambon, är dessa väldigt sövande. Påminner lite om när jag satt på föreläsningarna...

Hur sambon gör för att somna? Han läggar huvdet på huvudkudden, och därefter börjar snarkningarna ljuda.

Peeping Tom

Satt i morse i godan ro och åt frukost. Hörde plötsligt ett ljud. Hmm, var det en av katterna som klöste på ett mindre lämpligt ställe? Nej, det lät som det kom utifrån. Det lät som en fågel som traskade på fönsterblecket. Tittade upp och kastade en snabb blick ut genom fönstret.

Och där höll jag på att sätta flingorna i halsen. Det stod en karl utanför fönstret, vilket är rätt ovanligt då man bor på andra våningen. Det har i alla fall inte hänt tidigare, under det 1,5 åren vi har bott här. Det hände inte heller på förra stället. Där hade det varit ännu mer otroligt, eftersom vi då bodde på 14:e våningen.

Men vem kikar in genom fönstret en torsdag morgon? Det visade sig att husets fasad ska målas om och att det nu tvättade väggarna. Och jag som trodde att det var en paparazzi-fotograf. Jag menar, jag måste väl vara rätt känd nu när jag har bloggat i hela fem dagar?

Hjälp oss!

Vi är verkligen i desperat behov av hjälp. Vi kan inte hålla på så här längre. Om inget görs - snart - kommer vi att vara lika pinsamma och generande som vi upplevde att våra föräldrar var när vi var tonåringar...
Vi behöver hjälp med att uppdatera vår vokabulär.

Det håller helt enkelt inte längre att säga saker som (och ja, vi använder nedanstående uttryck i, tyvärr, rätt stor utsträckning):

• Okidoki
• Hoppsansa
• Shit Pommes Frites

Man kunde ha önskat att jag överdriver och att vi kanske bara använder ett av uttrycken, någon gång ibland. Så är det dessvärre inte. Så du förstår att vi verkligen är i behov av hjälp.

Vi känner till att ordet "fett" används rätt frekvent av ungdomen i dag. Ett ord som låter helt fel när vi försöker använda det i något sammanhang. Så jag vet inte vilket av alternativen som är bäst: att vi försöker härma ungdomarna och därmed bara låta patetiska, eller att vi använder våra uråldriga begrepp och då bara låta patetiska.

Så jag, vi, ber dig, kära läsare: Hjälp oss! Om inget görs snart, kommer alla som är yngre än 30 (eller 40), att titta beklagande på oss och tänka: "De där gamlingarna e ba' så fett pinsamma!"

Där fick jag

Strax efter att jag hade tryckt ner sista tangenten i föregående inlägg, ringde telefonen. Det var Lena som sökte sambon. Vilken Lena? Sambon var inte hemma, så då dög jag. Lena berättade att hon stod utanför huset med blommor - till sambon. Jag började bli mer och mer misstänksam.

Jag gick ner och tog emot buketten. Det visade sig givetvis att det inte var Lena som var avsändaren, så det lugnade mig något. Gentlemannamässig (finns det något motsvarande ord för oss tjejer?) som jag är, ringde jag upp min sambo innan jag slet av pappret. Han gav sitt godkännande och jag packade upp blommorna.

Min misstanke bekräftades - blomsterarrangemanget var från en tjej. En trevlig och utåtriktad tjej i vår ålder. "Hur vill du förklara det här?", frågade jag sambon. Dessutom stod det, och jag citerar: "Tack för 'avklarade' och kommande övernattning på 'hotellet'." Hmm, nu förstår jag vad han sysslade med när jag i helgen hälsade på en kompis i Stockholm... Där fick jag för att jag i förbifarten råkade nämna att jag är lite småkär i min idol (se föregående inlägg).

Som tur var för min del, så var den övernattande tjejen sambons syster. Jag kunde andas ut - för den här gången...

Jag mötte Lassie

Förra veckan träffade jag min idol. Rätt så ovanligt. Dels eftersom jag inte är den sortens person som har idoler och dels för att jag helt enkelt aldrig träffar kändisar (förutom när jag firade midsommar med Owe Thörnqvist när jag var 12 år).

Hur som helst så var han där. Vi var inte många i rummet så han kom fram och hälsade.
- Ola, sa han.
- Gulp, sa jag. Nä, jag fick faktiskt fram rätt namn.

Strax därefter satt han, Ola Salo i The Ark, i fikarummet. Och där stod jag och en till. Den tredje personen pratade i telefon. En sån här chans får man bara inte igen. Så jag gjorde det jag absolut inte borde ha gjort - ingenting. Nä, jag stod där och hängde och försökte se lite halvcool ut (misslyckades totalt), medan jag väntade på min kompis. Om jag inte hade varit så feg kunde jag ju ha gått fram och sagt hur bra jag tycker att han och The Ark är.

Helt otroligt, jag fick en ny chans bara en timme senare. Nu då, nu borde jag verkligen utnyttja tillfället för en tredje chans lär jag aldrig få i hela mitt liv. Jag gick självsäkert fram och sa: " Du är helt suverän! Du skriver underbara och insiktsfulla texter som genomborrar en och till råga på allt så är musiken kanon. Dessutom är jag lite småkär i dig" (jodå, det vet min sambo). Allt detta sa jag naturligtvis inte. Hade önskat att jag fick ur mig allt detta (kanske inte det där sista med småkär), men jag förblev tyst.

Detta var ett sådant där tillfälle som kommer att spelas upp i huvudet på mig flera gånger och där jag definitivt inte är så mesig, utan kläcker fram vad jag tycker. För ärligt beröm och uppriktiga komplimanger tror jag aldrig är fel. Alla mår bra av det - även en rockstjärna.

Han närmar sig visst 40...

Sambon var riktigt ung och hipp, stack i slutet av sommaren iväg och åkte wakeboard med några kompisar. Riktigt coolt tyckte jag, tills detta ungdomliga tilltag resulterade i plågsamma bröstsmärtor (han är rätt smärtkänslig...).

Efter att sommarens motion mestadels bestod i promenader med katterna (d.v.s. i huvudsak stå still medan de spanade efter möss), var det dags för vårt nya liv när semestern var slut. Efter att sambon fick de smärtsamma följderna av sitt wakeboardande, var han tvungen att ta det lugnt. När det sedan blev bättre, slog nästa krämpa in: knäna (först ena, sedan båda). Nu började han att stapla fram än värre än då bröstsmärtorna gjorde sig gällande. En tung insikt - han börjar närma sig 40...

Annat är det med en annan. Jag är så pass trendig att jag redan nu (i går) har börjat blogga (denna företeelse startade väl nu?). Och det där med ansiktsbok, vad ska det egentligen vara bra för? Vad är det för fel med att skriva brev...? Att jag i dag har ont i ryggen p.g.a. ogräsrensande har absolut inget att göra med mina antal levnadsår. För så länge som jag är 2 månader yngre än sambon, är jag ung, vital och modern...

P.S. Jag var tvungen att slå upp ordet wakeboard för att se hur det stavades...

Såg mitt eget kåseri i en butik

I går kväll var det Kulturnatta här i Västerås. Jag och sambon var till några ateljéer och kände oss riktigt kulturella. Döm om min förvåning när vi på väg från en konstinrättning passerade butiken Mor och liten. Utanför deras affär gjorde de reklam för sin nystartade affärsverksamhet. Bredvid satt ett utklippt kåseri uppnålat - mitt kåseri "Rör inte min mage"! Gissa om jag blev paff! En varm känsla spred sig i kroppen: Jag hade berört någon med min text.
Lycka!

P.S. Krönikan handlar om att flera har frågat mig om jag är gravid, vilket jag inte är. Någon frågade om jag var säker med tanke på min putmage, en annan klappade på min sagda mage och påpekade att det "putade ut där". Det kändes väldigt kränkande. Jag började då förstå hur irriterande det är för gravida när både den ena och den andra ska ta på deras gravida mage, utan att fråga.