Musse Pigg tar över stan

Har ni sett dem? Alla Musse Piggarna? Nejdå, jag har inte börjat hallucinera eller något liknande (även om det kanske ligger närmast till hands att tro det). De finns faktiskt. Ute på stan, unga tonåringar.


Jodå. Det är unga tjejer som har Musse Piggöron. Japp. Precis som Disneys tecknade mus. Eller kanske inte precis. För de här öronen sitter på diadem. Annars är de precis som Musse Pigg. Eller ja, inte exakt som honom. För småtjejernas öron är mer spetsiga än runda. Annars är det precis som den stora musen med den pipiga rösten. Eller, kanske inte helt och hållet. För dessa är inte riktade mot en, vilket håll man än tittar från. Annars är öronen precis som Musse Piggs.

Undrar varför de har dem. Är de för att de ska "höra en bättre"...

Jag är inte trög

I helgen så var en kompis här och hälsade på. Hon bloggar också. Nästan lite pinsamt att hon också ska blogga bara för att jag gör det. Dessutom gör hon det via samma bloggportal som jag: blogspot. Hur härmigt är inte det? Sen att hon började blogga redan i november 2007, har verkligen inte med saken att göra...

Min kompis har en båtblogg (se "Karin tipsar" i vänstra spalten). Häromdagen frågade hon om jag hade läst hennes senast inlägg. Jo, det hade jag.
- Vad tyckte du om rubriken?, frågade hon. Visst var den fyndig?
Fyndig, "Gummi 135 kr styck"?, funderade jag. Det hade jag inte ens tänkt på. Så jag började associera vidare, bort från båttermer. Hmm, gummi skulle ju kunna vara däck. Ja, det kanske var lite roligt att ett bildäck kostar 135 spänn, tänkte jag. Men såå fyndigt var det väl inte?
- Ja. Gummi. 135 kronor styck, förtydligade min kompis. Det är väl fyndigt?

Då trillade poletten ner.
- Ahh, du menar sånt gummi, sa jag och kände mig som en riktigt torr nörd.

Vaddå? Att jag skulle vara trög? Nejdå. Jag säger som min sambo brukar säga:
"Jag är inte trög - jag är bara lite långsam."

Sov i ro, slumra in

Hur gör man när man har svårt att somna? Jo, man ber sin sambo prata om sitt jobb. Låter hemskt, jag vet, men ni har inte hört dessa beskrivningar... Det här gäller inte när han pratar om sina trevliga och roliga jobbarkompisar, utan när han kommer in på de mer tekniska detaljerna. Och trots att jag har samma tekniska bakgrund som sambon, är dessa väldigt sövande. Påminner lite om när jag satt på föreläsningarna...

Hur sambon gör för att somna? Han läggar huvdet på huvudkudden, och därefter börjar snarkningarna ljuda.

Peeping Tom

Satt i morse i godan ro och åt frukost. Hörde plötsligt ett ljud. Hmm, var det en av katterna som klöste på ett mindre lämpligt ställe? Nej, det lät som det kom utifrån. Det lät som en fågel som traskade på fönsterblecket. Tittade upp och kastade en snabb blick ut genom fönstret.

Och där höll jag på att sätta flingorna i halsen. Det stod en karl utanför fönstret, vilket är rätt ovanligt då man bor på andra våningen. Det har i alla fall inte hänt tidigare, under det 1,5 åren vi har bott här. Det hände inte heller på förra stället. Där hade det varit ännu mer otroligt, eftersom vi då bodde på 14:e våningen.

Men vem kikar in genom fönstret en torsdag morgon? Det visade sig att husets fasad ska målas om och att det nu tvättade väggarna. Och jag som trodde att det var en paparazzi-fotograf. Jag menar, jag måste väl vara rätt känd nu när jag har bloggat i hela fem dagar?

Hjälp oss!

Vi är verkligen i desperat behov av hjälp. Vi kan inte hålla på så här längre. Om inget görs - snart - kommer vi att vara lika pinsamma och generande som vi upplevde att våra föräldrar var när vi var tonåringar...
Vi behöver hjälp med att uppdatera vår vokabulär.

Det håller helt enkelt inte längre att säga saker som (och ja, vi använder nedanstående uttryck i, tyvärr, rätt stor utsträckning):

• Okidoki
• Hoppsansa
• Shit Pommes Frites

Man kunde ha önskat att jag överdriver och att vi kanske bara använder ett av uttrycken, någon gång ibland. Så är det dessvärre inte. Så du förstår att vi verkligen är i behov av hjälp.

Vi känner till att ordet "fett" används rätt frekvent av ungdomen i dag. Ett ord som låter helt fel när vi försöker använda det i något sammanhang. Så jag vet inte vilket av alternativen som är bäst: att vi försöker härma ungdomarna och därmed bara låta patetiska, eller att vi använder våra uråldriga begrepp och då bara låta patetiska.

Så jag, vi, ber dig, kära läsare: Hjälp oss! Om inget görs snart, kommer alla som är yngre än 30 (eller 40), att titta beklagande på oss och tänka: "De där gamlingarna e ba' så fett pinsamma!"

Där fick jag

Strax efter att jag hade tryckt ner sista tangenten i föregående inlägg, ringde telefonen. Det var Lena som sökte sambon. Vilken Lena? Sambon var inte hemma, så då dög jag. Lena berättade att hon stod utanför huset med blommor - till sambon. Jag började bli mer och mer misstänksam.

Jag gick ner och tog emot buketten. Det visade sig givetvis att det inte var Lena som var avsändaren, så det lugnade mig något. Gentlemannamässig (finns det något motsvarande ord för oss tjejer?) som jag är, ringde jag upp min sambo innan jag slet av pappret. Han gav sitt godkännande och jag packade upp blommorna.

Min misstanke bekräftades - blomsterarrangemanget var från en tjej. En trevlig och utåtriktad tjej i vår ålder. "Hur vill du förklara det här?", frågade jag sambon. Dessutom stod det, och jag citerar: "Tack för 'avklarade' och kommande övernattning på 'hotellet'." Hmm, nu förstår jag vad han sysslade med när jag i helgen hälsade på en kompis i Stockholm... Där fick jag för att jag i förbifarten råkade nämna att jag är lite småkär i min idol (se föregående inlägg).

Som tur var för min del, så var den övernattande tjejen sambons syster. Jag kunde andas ut - för den här gången...

Jag mötte Lassie

Förra veckan träffade jag min idol. Rätt så ovanligt. Dels eftersom jag inte är den sortens person som har idoler och dels för att jag helt enkelt aldrig träffar kändisar (förutom när jag firade midsommar med Owe Thörnqvist när jag var 12 år).

Hur som helst så var han där. Vi var inte många i rummet så han kom fram och hälsade.
- Ola, sa han.
- Gulp, sa jag. Nä, jag fick faktiskt fram rätt namn.

Strax därefter satt han, Ola Salo i The Ark, i fikarummet. Och där stod jag och en till. Den tredje personen pratade i telefon. En sån här chans får man bara inte igen. Så jag gjorde det jag absolut inte borde ha gjort - ingenting. Nä, jag stod där och hängde och försökte se lite halvcool ut (misslyckades totalt), medan jag väntade på min kompis. Om jag inte hade varit så feg kunde jag ju ha gått fram och sagt hur bra jag tycker att han och The Ark är.

Helt otroligt, jag fick en ny chans bara en timme senare. Nu då, nu borde jag verkligen utnyttja tillfället för en tredje chans lär jag aldrig få i hela mitt liv. Jag gick självsäkert fram och sa: " Du är helt suverän! Du skriver underbara och insiktsfulla texter som genomborrar en och till råga på allt så är musiken kanon. Dessutom är jag lite småkär i dig" (jodå, det vet min sambo). Allt detta sa jag naturligtvis inte. Hade önskat att jag fick ur mig allt detta (kanske inte det där sista med småkär), men jag förblev tyst.

Detta var ett sådant där tillfälle som kommer att spelas upp i huvudet på mig flera gånger och där jag definitivt inte är så mesig, utan kläcker fram vad jag tycker. För ärligt beröm och uppriktiga komplimanger tror jag aldrig är fel. Alla mår bra av det - även en rockstjärna.

Han närmar sig visst 40...

Sambon var riktigt ung och hipp, stack i slutet av sommaren iväg och åkte wakeboard med några kompisar. Riktigt coolt tyckte jag, tills detta ungdomliga tilltag resulterade i plågsamma bröstsmärtor (han är rätt smärtkänslig...).

Efter att sommarens motion mestadels bestod i promenader med katterna (d.v.s. i huvudsak stå still medan de spanade efter möss), var det dags för vårt nya liv när semestern var slut. Efter att sambon fick de smärtsamma följderna av sitt wakeboardande, var han tvungen att ta det lugnt. När det sedan blev bättre, slog nästa krämpa in: knäna (först ena, sedan båda). Nu började han att stapla fram än värre än då bröstsmärtorna gjorde sig gällande. En tung insikt - han börjar närma sig 40...

Annat är det med en annan. Jag är så pass trendig att jag redan nu (i går) har börjat blogga (denna företeelse startade väl nu?). Och det där med ansiktsbok, vad ska det egentligen vara bra för? Vad är det för fel med att skriva brev...? Att jag i dag har ont i ryggen p.g.a. ogräsrensande har absolut inget att göra med mina antal levnadsår. För så länge som jag är 2 månader yngre än sambon, är jag ung, vital och modern...

P.S. Jag var tvungen att slå upp ordet wakeboard för att se hur det stavades...

Såg mitt eget kåseri i en butik

I går kväll var det Kulturnatta här i Västerås. Jag och sambon var till några ateljéer och kände oss riktigt kulturella. Döm om min förvåning när vi på väg från en konstinrättning passerade butiken Mor och liten. Utanför deras affär gjorde de reklam för sin nystartade affärsverksamhet. Bredvid satt ett utklippt kåseri uppnålat - mitt kåseri "Rör inte min mage"! Gissa om jag blev paff! En varm känsla spred sig i kroppen: Jag hade berört någon med min text.
Lycka!

P.S. Krönikan handlar om att flera har frågat mig om jag är gravid, vilket jag inte är. Någon frågade om jag var säker med tanke på min putmage, en annan klappade på min sagda mage och påpekade att det "putade ut där". Det kändes väldigt kränkande. Jag började då förstå hur irriterande det är för gravida när både den ena och den andra ska ta på deras gravida mage, utan att fråga.