Vår vattenkatt

Vår Morris har visat sig vara en riktig vattenkatt. När man duschar (vilket sker i badkar), går han gärna på badkarskanten. Och den är både smal och hal. Ibland hoppar han ner i karet och verkar inte alls bry sig om att han blir blöt om tassarna. Skumt.

Och när han inte är i eller på badkaret när man duschar, så ålar han sig gärna in under. Detta började han med ganska tidigt. Detta under-badkaret-krälande innebar att vi ju blev tvungna att städa därunder. Kanske var på tiden eftersom vi inte hade gjort det sen vi flyttade in. När jag berättade detta på jobbet, så höll damerna på att sätta förmiddagskaffet i vrångstrupen. Speciellt när jag nämnde hur länge vi har bott här (2,5 år).

Men vem vill kräla under badkaret och feja, ja förutom Morris då? När man tänker efter så kanske vi inte hade behövt skrubba golvet. Morris hade säkert kunnat fixa det alldeles själv…

Men han är inte bara i, på eller under badkaret när man duschar. Han är även gärna i efter ens tvagande. Kanske dricka lite? Eller bara ligga och softa i det blöta.

Ska bli spännande och se vad han gör när han får komma med till sommarstugan. Ett plask i den lilla dammen? Eller lite kattsim i ån? Förmodligen kommer det att vara han istället för oss som ligger och pöser i en av våra badmadrasser…

God fortsättning!

Äntligen december!

När jag växte upp, fick jag aldrig någon chokladkalender. Jag ville hemskt gärna ha en, men icke. Så när jag blev vuxen, bestämde jag mig för att skaffa chokladkalender till decembers lucköppnande. Och så har jag gjort i flera års tid.


Tidigare har det blivit en sån där enkel variant som finns för en billig penning i mataffären. Men detta år... Som ni ser så är detta års variant lite större, lite mäktigare och lite lyxigare. Det är en chokladkalender från Tyskland som sambon införskaffade på en tjänsteresa. Och den innehåller goda, krämiga chokladpraliner.


Så jag säger bara: Äntligen är det december!

LusseKatt

Vår lokaltidning (och en hel del andra också för den delen), brukar vid den här tiden på året utlysa en tävling. Man får skicka in en bild på sin kisse för att få den omnämnd som årets Lussekatt.

Tidningsredaktionen väljer ut ett antal (10?) kattbilder som går till final. Dessa visas i tidningen och på nätet och så får folk rösta. Jag har nyss skickat in en bild på Morris (jodå, det var sista dagen i dag).

Men eftersom jag är en riktig velpotta, så hade jag väldigt svårt med att välja ut ett kort. Han är ju min lilla bäbis trots allt, så tycker jag givetvis att han är urgullig på alla kort. Tills slut stod det mellan dessa två kort. Det som vann var bras-kortet, p.g.a. det stämningsfulla skenet. Tyvärr syns det inte där hur söt han egentligen är.

Ihop med bilden ska man skriva en kort text (som om jag skulle klara av att skriva kortfattat…). Följande ville de ha: Berätta lite kort om vad hon eller han heter, vilken ras det är, vad katten helst äter och andra egenskaper som gör den unik - samt förstås hur många år katten är.

Och detta skrev jag:
”Morris, 6 månader, är en gosig, busig, söt och lekfull bondkatt, och kommer från Huskatten, Västerås. Här beundrar han den stämningsfulla elden, vilken t.o.m. stal hans uppmärksamhet från vlt… (se bildens nederkant). Morris är väldigt förtjust i sin storasyster Snöstorm, 10 år, som han gärna busar och gosar med så fort han får möjlighet. Hon ser dock honom som en jobbig och bråkig lillebror.”

Så nu håller vi tummarna…

En halvnaken karl!

En morgon för nån månad sen, när jag var på väg till tåget, såg jag en halvnaken kille. Han hade bar överkropp, klockan var 8 på morron och det var endast 2 grader ute!

Konstig, tänkte jag och kilade vidare. Väldigt konstigt, faktiskt. Han kunde ju vara sjuk eller förvirrad eller nåt. Och ingen stannade för att kolla hur det var med honom – det är ju förskräckligt! Jag? Jag var ju tvungen att hinna med tåget, så jag hade ju inte tid…

Efter en stund funkade det inte längre. Jag fick så dåligt samvete för att jag struntade i honom. Samtidigt började jag fundera på vad jag borde göra, rent praktiskt, när jag kom fram. Vem ringer man? Han kanske är helt okontaktbar. Får erkänna att jag drog mig för att gå tillbaka, för att jag helt enkelt var osäker på vad jag borde ta mig för när jag kom fram.

Samvetet vann till slut, jag vände och gick tillbaka. (Det där med tåget som jag var på väg till, det går faktiskt ett likadant ett en timme senare (det är ändå ingen som brukar sakna mig…))

Så jag går fram till killen som är 20-25 år och som ser riktigt trevlig ut (och väldigt vältränad). Det visade sig att han var vid sina sinnens fulla bruk och inte alls sjuk. Han väntade på skjuts, vilken han hade ringt efter. Jag dubbelkollade att han var okej, för det såg rätt så kallt ut där han stod med bar överkropp, kraftiga biceps, rutad mage och…, men det var tydligen inga problem. (Nej, jag erbjöd mig inte att värma honom…)

Så jag behövde inte göra ett dyft. Och jag hann dessutom med tåget. Och inte minst, jag slapp det dåliga samvetet.


Nä, tyvärr har jag ingen bild...

En riktig knäkatt

Det har visat sig att Morris är en riktig knäkatt. Och det gäller var man än är. Kan ligga i knät när man, som nu, sitter vid datorn (om han inte ligger framför skärmen eller knatar på tangenterna). Och det är jättemysigt, speciellt eftersom han kurrar så där charmigt högt! Men kanske inte riktigt vid varje tillfälle…

Han gillar nämligen att lägga sig i knät när man sitter på toa. Helt okej, tills man kommer till själv slutproceduren. Då blir det ju lätt en glipa (vet inte hur man gör utan att en glipa uppstår). Och att han ska trilla ner vid ett sådant tillfälle, är inget jag skulle uppskatta. Förmodligen inte han heller… Det räcker med att han har hoppat ner i toan en gång – men som tur var som var det spolat.

Nu tänker ni kanske att jag inte vågar ta en bild som illustrerar ovannämnda tillfälle. Eller att jag inte är så dum att jag lägger ut en bild där jag sitter med rumpan bar. Jodå, så dum är jag. Men, bilden blev av dålig kvalitet. Den blev alldeles grynig. Kameran – eller fotografen – blev kanske alldeles chockad av att komma på mig med brallorna nere… Jag vet inte riktigt om det är jag eller ni som ska vara mest glada för det…

Kortet visar dock en annan toalettsituation. Den att Morris, när han inte hoppar upp i knät, gärna lägger sig i byxorna när man sitter på toa (om vilket jag har skrivit tidigare). Denna gång i mina mysbyxor, vilka jag fick kliva ur då han inte alls hade nån lust att flytta på sig. Fast det är väl ännu ett bevis på att han är en riktig myskatt…

Ringarna

Det är flera som gärna har velat spana in min ring, när jag har berättat den stora nyheten. Nu är det dock så att jag har en symbolisk ring. Sambon var nämligen lite osäker på vad för typ av förlovningsring jag gillade, och ville då gärna köpa en, ograverad givetvis, som man sedan kunde lämna tillbaka om det nu var så. Men se det gick inte alls. En förlovningsring kan man tydligen inte lämna tillbaka.

Vid ett frieri är det ju trevligt och romantiskt att kunna göra det med en ring. Så hur gör man om den enbart ska vara tillfällig? Onödigt att lägga ner en förmögenhet på något sådant. Så därav den symboliska ringen.

Det roliga är att denna ring var guldig till en början. Men efter lite salta och kloriga bad samt sol, så förvandlades den. Från en guldring med ”diamanter” till en silverring med desamma. Inte mig emot, den silvriga varianten är snyggare.

När jag har berättat ovanstående så har repliken varje gång blivit ”Så han köpte den i en sån där automat…? Tur att han inte valde tuggummi då...”. Det visar att de inte känner mig alls... Såna jättetuggummin är ju som godis. Som om jag skulle välja bort godis…! Jag menar, ett sådant tuggummi hade ju varit godis OCH en ring efter lite tuggande… Det ihop med ett frieri är ju som ett riktigt kinderägg – tre önskningar i ett…

En kul kommentar/respons

Efter att jag förlovade mig har jag fått flera gratulationer. Jätteskoj!! Sen har jag fått några andra reaktioner…

En kompis till mig gav en helt annan respons. Han och jag brukar skämta och småbråka med varann, med en go och varm glimt i ögat. Han är både rolig och trevlig, och en riktig babblare. De där två förstnämnda egenskaperna är givetvis något jag aldrig skulle erkänna för honom att jag tycker. Lite synd då att han får mina blogginlägg automatiskt på sin mejl…

Så här skrev han när han hade fått reda på förlovningen:
”Spontant känner jag att sambon din rusar in i detta beslut utan att veta vad han får.......:) Dock så gäller det sorgligt nog de flesta män (inklusive mig själv) här på denna planeten att man inte får tänka efter i lugn o ro innan man blir intvingad i stora beslut ..... Man kan ju bara hoppas att han varit klok nog att förhandlat in några ångerveckor. Även det glömde jag....!"

Kanske ska tillägga att han därefter skrev:
”Skämt o sido MÅNGA STORA GRATTISKRAMAR!!!!!!”

Jag fick mig i alla fall ett stort och hjärtligt skratt, speciellt med tanke på att jag och sambon har varit tillsammans i 12 år. Man tycker ju att han under den tiden hunnit tänka igenom detta ordentligt…

Nu vet jag inte om det var miljön som påverkade, att sambon glömde lägga in klausulen om ångerveckor... Kanske...

Från oäkta till halväkta

Från oäkta till halväkta

eller

Off the market

eller

Äntligen!

eller

12-årsplaner…

eller

Många hintar små…

eller

Från Playa del Cura på väg mot Playa del Frua

eller

Prinsessornas öde = mitt öde

eller

Sambon = en blivande prins

eller

Vickan, Madde och jag – same, same but different

eller…



Nu är sambon inte längre enbart sambo. Nu är han även Fästman!

Typisk bloggare…

Såg ni Parlamentet i söndags? Där föreställde Josephine Bournebusch, i tips från coachen, en typisk bloggare. Underbart! Precis sån är jag...

Ni måste bara kolla på det, det är helt sjuuukt. I can't beliiieve it!

Josephine är en bloggare i Parlamentet


Smajleeee

Vilken Playa!

I fredags hade TV4:s Förkväll med ett reportage från ”vårt” hotell på Playa del Cura, Gran Canaria. Niclas Wahlgren for dit och gottade sig. Precis som vi ska göra (kanske inte det där med vandringen, för det såg ju jobbigt ut…).

Vi missade programmet (hade ingen aning om att de skulle ha ett reportage därifrån), men det finns med på TV4 Play. Så nu har jag använt Play för första gången. Här kommer semestertipset:

Inslag om Playa del Cura, Gran Canaria.

(Man skulle kunna tro att det är filmat när vi var där, för det ser ut som att jag är med. Jag är tanten i turkos baddräkt...)

Ett tips

Här kommer tips på 3 roliga filmklipp. De fick i all fall mig att dra på smilbanden. Det handlar om Rolighetsteorin.se (och är egentligen reklam, men rätt så långsökt fast å andra sidan är det väldigt många som har sett filmerna så det kanske funkar).

• Tomglasspelet
• Pianotrappan
• Världens djupaste soptunna

Pensionärsvarning

Man har ju oftast en uppfattning om hur man är och hur man lär agera i vissa situationer. Själv var jag övertygad om att jag givetvis skulle göra utflykter och se och uppleva saker på utlandssemestern. Tills vi var iväg förra året till Kanarieöarna och använda hyrbilen två halvdagar fast vi hade bilen hela veckan...

Och nu har det hänt igen. Och denna gång är det riktig pensionärsvarning. Vi har nämligen bokat samma semestermål i år igen. Och inte bara samma ö. Utan även samma lilla by. Och inte bara samma lilla by. Utan även samma hotell.

Japp, så även i år ska vi njuta av Vings koncept SunPrime Resorts – semester för vuxna. Om ni spanar in bilderna på SunPrime Resorts Playa del Cura samt lägger till att det serveras gratis Cava (spanskt mousserande vin) till frukost (+ att en av världens bästa reseförsäljare jobbar där), så förstår ni varför vi återvänder.

(Eftersom vuxengränsen går vid 12 levnadsår, så kan jag ta med sambon…)

Ja, visst är det är kul att se lite nya miljöer då och då…? Säger vi som varje sommar tillbringar flera veckor i samma sommarstuga och ska alltså iväg i år igen till samma ställe som sist…. Fast denna gång kanske vi åker iväg på utflykt två heldagar…


En till pensionärsvarning – Bokade resan tidigt
Vi bokade fasktiskt denna resa för ett halvår sedan. Det är ju helt sjukt tidigt. Vem kan veta vad man gör så långt fram i tiden? Ja, jag och sambon har vetat det ett tag. Det visade sig dessutom att vi tog de två sista flygstolarna på den flighten. Det bevisar alltså att det finns ännu galnare galningar än oss… (svårt att tro…)

Inget Blog Award?

Nu måste det ha blivit något fel! Ett stort misstag har tydligen begåtts.

Vecko-Revyn genomför en stor bloggtävling varje år med en mängd klasser. Och jag vann inte! Inte i en endaste kategori! Jätteskumt. Jag blev faktiskt inte ens nominerad. Svårt att förstå, jag vet, men det är helt sant.

Jag var totalt övertygad om att jag skulle åtminstone bli nominerad (och självklart vinna), i kategorin Årets Fashionista. Det vill säga bästa modebloggen.

Jag menar, jag har ju visat på en mängd olika intressanta kreationer. Självfallet är följande outfits nyskapande, intresseväckande och trendiga(?)…:

• Absolute Fabulous – Helt hysteriskt (inspiration från TV-programmet)


• Fame


• Hawaii-girl


• Street kid in New York

De tre översta har ni ju redan kunnat beskåda och beundra. Sistnämnda ser ni här bredvid.


Så, är det någon som nu kan invända mot att det egentligen borde ha varit JAG som vann? Årets Fashionista borde således ha hetat Karin kåserar…


P.S. Kreationen Grodan kommer att komma i ett senare inlägg – tror jag, och i så fall får ni även veta var jag får min inspiration ifrån (läs: varför jag har dessa konstiga kläder på mig).

Återträff – del 2

Återträffen blev skoj! I och för sig var jag och min barndomskompis, hon-som-har-stått-ut-med-mig-så-länge, inte med på själva återträffsmiddagen. Middag hade hon, jag och sambon här hemma istället. Innan vår lilla tete-te (hur stavas det egentligen?), hade vi fördrink med några gymnasieklasskompisar som skulle på återträffen. Och efter vår middag passade det ju bra med en liten förfest innan vi drog till krogen (diskot som vi äldre brukar säga…), där återträffen höll hus.

Med två förfester så förstår ni att jag tycker att kvällen blev lyckad… För att spica upp det hela lite ytterligare, så var min första pojkvän med på förfest nummer 2 och sedan med ut.

På krogen stötte vi på några av våra gamla klasspolare, fast inte förrän på slutet. Själv så stötte jag ihop med två grabbar som var kompis med en gymnasieklasskompis till mig. Så vi var på en del fester ihop på den tiden. I och med att de stod och pratade med en av dem som var med på förfest nummer 1 (är det nån som hänger med?), så gick jag fram och snackade lite.

Det visade sig att ingen av dem kände igen mig. Lite komiskt eftersom en av dem har pluggat i Linköping precis som jag och att vi då snackade några gånger. Ännu roligare var att den andre killen har jag pussat på, på en fest på gymnasiet. Han tyckte att enda sättet för honom att komma på vem jag var, var ju att göra om det hela… Jag lämnade dem i ovisshet.

Så är det en komplimang att de inte kommer ihåg en, eller är det ett tecken på att man antingen var rätt så ointressant då eller att man numera är en grå, tråkig tant? Grabbarna var i alla fall riktigt schyssta, de gav mig komplimanger när de försökte minnas mig.

I och med att jag hade två förfester här skulle man kunna tro att även en efterdito skulle äga rum i mitt casa. Trots att flera av klasskompisarna föreslog det (jag bor väldigt nära), sa jag faktiskt nej (och det är ganska imponerande att jag lyckades med det, vilket hon-som-har-stått-ut-med-mig-så-länge definitivt kan instämma i).


Hittade tidigare inskannade kort från gymnasietiden, för er att ”beundra”...

Återträff

I morgon ska jag på återträff med nian, både min gamla klass, parallellklasserna samt nior från några andra skolor i stan. Nu kan det ju inte ha varit så länge sen vi sågs, eftersom jag slutade väl nian för knappt 10 år sen? Nähä, inte det. Det är tydligen 20 år som har gått.

Det är bara en enda som har stått ut med mig så länge. Man kan säga att hon är väldigt tapper, förstående och snäll som har orkat bära det oket… Eller är det tvärtom…?

Jag tänkte som så att det vore ju rätt skoj om man hade uppgraderat sig lite sen sist, när man träffar sina gamla klasskompisar. Så tills i morgon ska jag vara känd, rik, smal, framgångsrik, populär och omtyckt, snygg etc. Och jag har jobbat hårt på det där.

Jo, jag har jobbat extremt mycket på detta, i alla fall den sistnämnda egenskapen – etcetera. Det kändes som rätt sak att ta tag i först (de andra gav jag upp redan innan jag började). Speciellt eftersom jag inte har någon aning om vad det är. Så man skulle kunna säga att jag har lyckats med målsättningen att vara just etc…

Nästa steg är ens outfit. Det var extremt länge sedan jag var ut och svängde på mina lurviga. Så vad är modernt i dag? Hade fundering på att välja kläderna som jag modellade i i ett tidigare inlägg. Men eftersom jag lånade de leopardmönstrade attiraljerna, så fick jag tänka om. Nu ska jag istället bära kreationen Fame. Snyggare än så kan jag nog inte bli…


P.S. Jag blev grymt oroad och besviken över att ingen frågade varför jag såg ut som jag gjorde när jag poserade i cerise top, leopardskärp, illgröna tights och med cigarett och champagneflaska i högsta hugg. Hmm, undrar vilken bild folk har av mig, egentligen, om man tror att det är så jag brukar se ut…?

Jag förstår inte riktigt varför jag visar de här extrema bilderna...

Morris idol

Morris har nu bott hos oss i en dryg månad. Förutom att han hunnit bli ordentligt större än när vi hämtade honom, så har han skaffat sig en idol. Och återigen så är det varken mig eller sambon det gäller.

Självfallet är det storasyster, Snöstorm 10 år. Han är såå betuttad i henne. Stryker sig mot henne så pass att hon nästan hamnar in i väggen. Och kurrar givetvis högt. Sedan vill han även leka & busa med henne, vilket i praktiken betyder slagsmål.

Problemet är att Snöstorm inte ser Morris som en smickrande beundrare. Nä, för henne är han snarare en stalker. En stalker som är på henne nästan hela tiden. Han ska dit och trängas och stångas. Och inte förstår han några vinkar heller, hur fina eller fula de än är. Morris är väl en typisk, dryg lillebrorsa som väldigt gärna vill hänga med storasyrran.

Så vi måste putta undan Morris då och då för att Snöstorm ska få lite space. Och stackars Morris är ju bara ett fan som dyrkar sin idol. Som vill gosa, pussa och krama sin hjälte, ibland (rätt så ofta) lite mer åt brottarhållet. Snöstorm hade nog uppskattat om det hade varit möjligt att införa besöksförbud.

Så när vi ska iväg på semester måste vi förmodligen boka två rum på kattpensionatet. Annars är det nog risk för ett äkta cat fight…

Kanelbullens dag

Ville påminna om att det i dag är kanelbullens dag. Alltså en dag som bara måste firas! Och som synes så är jag snabb på att försöka lägga beslag på bullen.

Men det är inte enbart mitt favoritbakverk som har sin bemärkelsedag denna dag. Det är nämligen även djurens dag. Något som jag inte hade en aning om innan i dag. Förstår inte hur jag har kunnat missa det egentligen. Hoppas verkligen inte att det säger nåt om mina prioriteringar! För jag väljer mina djur (inklusive sambon…) framför alla kanelbullar i världen (och det säger en hel del…)!

Och för ovanlighetens skull är det ingen av mina små bäbisar som får agera bloggmodell.

En fotomodell i familjen!!

Äntligen! Äntligen har det hänt! Det var på tiden, måste jag säga.
Vi har nämligen, numera en fotomodell i familjen. Jajamänsan! Svårt att tro? Självklart! Men som de säger: Undrens tid är inte förbi.

Nu kanske ni tror att det handlar om bilder i familjealbumet. Ånej. Det här är nämligen på riktigt. Det är en proffsfotograf som har plåtat, det handlar närmare bestämt om en kalender som kommer att säljas (jo, för äkta pengar). Återigen nej, jag varken ljuger eller överdriver (som om jag någonsin skulle göra nåt sådant…). Jag ser den här kalendern som startskottet på en karriär som kommer att sopa banan med de där benranglen som annars brukar posera framför kameran. Äntligen är det familjen Eckemarks tur!!!

Som de flesta förmodligen redan har räknat ut, så handlar det tyvärr inte om mig (bilden får väl symbolera mitt sista, småtaffliga försök att hålla kvar vid modelldrömmen…). Sambon? Nää, inte han heller. Det är givetvis nytillskottet i familjen som är stjärnan: Morris.

Som ni har sett i tidigare inlägg så gör han sig väldigt bra på bild (kan i och för sig ha varit att det är en otroligt duktig, skärpt och talangfull fotograf som har tagit korten här hemma…). Huskatten, katthemmet från vilket vi har fått honom, gör varje år en kattkalender. Och för år 2010 är Morris inte bara med – han tronar på förstasidan! Tillsammans med sin brorsa, han som är nästintill identisk med vår gullekatt.

Så nu hoppas jag att många vill köpa den här kalendern, och på så vis stödja Huskattens jobb med att ta hand om herrelösa katter. Men framförallt: För att Morris är med! Det här är första, och förmodligen enda, gången pengar kommer att tjänas tack vare skönhet i den här lilla familjen.

Och nåde den som använder kalendern, och vänder blad vid varje månadsskifte. Låt bli! För självklart måste Morris Eckemark (sen han blev erkänd fotomodell har han mitt namn som efternamn), synas varje månad…!

Vad menas – egentligen?

En kollega till mig undrade häromdagen om jag hade klippt mig. Och jo, det hade jag gjort veckan innan.
– Tycker inte du också att man ser rätt så barnslig ut i ansiktet när man nyligen har klippt sig?, frågade hon.
– Näe, sa jag, det tycker jag inte.
– Jo, lite barnslig, fortsatte hon. Och lite rund i ansiktet, la hon till, att man ser rundare ut.
– Näe, sa jag återigen, det tycker jag inte (jag har inte sånt varierat språk som ni märker…). Det har jag aldrig tänkt på, la jag till.

Några timmar senare slog det mig: Vad menade hon egentligen? Var det en pik om att jag såg barnslig och rund ut? Eller vad? Vad tror ni (tar gärna emot synpunkter)?

Antingen har jag väldigt bra självförtroende som inte ens tänkte tanken att hon försökte påpeka att ansiktet mitt var knubbigt och barnsligt. Eller så är jag väldigt trög (eller långsam, som min sambo skulle uttrycka det)…


Nä, ni får ingen bild som bevisar att hon hade rätt – eller fel. Istället får ni chansen att se prov på äkta barnslighet. Rättare sagt, något som är barnsligt roligt.

Räser-Karin har nämligen varit i farten igen. Denna gång åkte jag med sambon när han körde slalombana med vår lilla bil. Och jäklar vad fort det gick!!

Räser-Karin åker med sambon i vår Miata i slalombana.

(Fast det tar mig emot, måste jag erkänna att sambon är otroligt duktig på att köra bil. Jag visste inte att han var så pass säker bakom ratten som han bevisligen är.)

En riktig grabb

Det har visat sig att Morris helt klart är en kille, om man nu tvivlade på det. Kanske inte om man har läst tidigare inlägg om vilka drag han har tagit efter mig och sambon...

Men jag har fått ett ännu tydligare bevis på att han äger en Y-kromosom. Ja, jag kanske är lite sexistisk, men det bjuder jag på.

Morris har nämligen redan tagit sig in innanför mina trosor. Jo, det är sant. Nu kanske man kan undra vilken typ av förhållande vi faktiskt har. Men jag kan lova att det är helt oskyldigt.

Det är väl inte för inte som de säger att curiosity killed the cat…


Detta drag är något han i alla fall inte har fått från mig… Bilderna här nedan påvisar dock ett annat intresse som både Morris och Snöstorm verkar ha. Vet inte varifrån de kan ha fått smak för Staropramen…?

Vilken date!

I fredags var jag och min kompis på världens date. Vet inte vad man ska kalla den. Inte dubbeldate. Nä, snarare dubbeldate2. Vi dejtade nämligen fyra charmiga gossar. Eller snarare – män.

Två var riktigt snygga (eller som en släkting till mig skulle säga: såg mycket trevliga ut), en rolig som få och den fjärde som Bamse ungefär. Stor, stark, snäll och gullig. Och alla fyra hade sådan utstrålning och karisma.

För bra för att vara sant? Självklart!
Vi fick nämligen dela dessa charmknuttar med 3000 andra brudar. Vi var närmare bestämt på Ladies night, på premiären som var i Västerås (de sa att de la premiären här för att tjejerna i Västerås är något alldeles extra… och jag köpte det rakt av förståss…). Det var riktigt underhållande. Rekommenderas varmt! Men det är tydligen väldigt få biljetter kvar (om de inte redan är slut). Jag införskaffade våra för 4 månader sen och det var inga superplatser direkt.

Se http://www.ladiesnight.se/ för att spana in dessa charmerande artister (Martin Stenmarck, Andreas Johnson, Mikael Tornving och Magnus Samuelsson), ni kan även läsa Ladies night-bloggen.

Som ni ser på bilden här bredvid, så är det inte bara Ladies night-bloggen som är populär…

Arvsanlag

Morris är i alla fall definitivt sina föräldrars son. Han är oss upp i dagen. Han både äter, sover, fiser och skiter som oss. Och här står jag för ena hälften och sambon för den andra. Ni kan själva klura på vilken del som hänger ihop med vilken förälder (tips: mina egenskaper luktar inte…).

Upptäckte häromkvällen att Morris dessutom gillar att kolla på TV (vilket ingen av våra tidigare katter har varit intresserade av). Och tyvärr bevisar även det ovanstående tes, även om jag gärna skulle vilja hävda att sådan fulkultur skulle vi aldrig ägna oss åt…

Namnet hans

Vi fortsätter med att ge lillkissen anlag för störd personlighet. Vi börjar vela – igen. Vi kanske ska byta tillbaka till Snickers. Eller ska han heta Smirnoff? Dessutom har vi en tendens att säga Morris fel, vi skiftar runt bokstäverna. Resultatet blir Mirro.

Det funkar bättre och bättre med introduceringen av nya familjmedlemmen, fast Snöstorm går fortfarande undan. Morris trivs dock finfint. Just nu ligger han inkrupen i tvätthögen (de där rena kläderna jag inte har vikt ihop än…).

Personlighetsklyvning + Nu går det bättre

Är rädd för att vi har lagt grund för personlighetsklyvning hos vår nya, lilla kisse. När han sedan går hos sin terapeut så har han all anledning att skylla på sin barndom, ja, främst på sina föräldrar (jag och sambon). Vi har nämligen bytt namn på den lille kraken.

Vi kom på att han inte var någon Snickers. Men en Morris är han. Tror vi. I alla fall tills vi på nytt försöker störa hans självbild.

Nä, han morrar inte, utan det är från bilen namnet kommer. Och så lät det bra. Det var sambons idé. Det lustiga är att det är han som har svårt att komma ihåg namnet. Varje gång han kallar på lillskrutten så säger han Snickers. Inte konstigt om Snick.., nej jag menar Morris, får psykiska men.

Som tur är så går det mycket bättre nu mellan nya och gamla katten. Snöstorm tolererar Morris, så länge han inte kommer för nära. Då morrar hon lite dovt och går sedan iväg. Istället för att oroa oss för att hon attackerar lillkillen, så tycker vi nu att hon bör ta befälet och säga ifrån till honom på skarpen. Visa att det är hon som är högst i hierarkin. Näpp, vi är aldrig nöjda…

Tack för alla tips, råd och uppmuntrande ord vi har fått! De har definitivt hjälpt.

Kattastrof?

Det går inte så bra som vi hade hoppats och trott, med att introducera den nya katten. Snöstorm gillade inte alls att få ett syskon/en lekkamrat. Hon ser honom som en inkräktare på hennes revir. Så hon reagerade såsom hon gör när en annan katt kommer in på innergården. Snickers (nya katten), fick springa in under en byrå för att komma undan. Vi hade gjort så att Snickers enbart fick vistas i en del av lägenheten medan Snöstorm kunde komma in till den delen om hon ville. Det ville hon – men tydligen bara för att jaga bort nykomlingen.

Så nu är han i gästrummet (se bilden) med stängd dörr och vi turas om att vara där inne med honom, medan den andra är här ute med Snöstorm. I dag har hon fått komma in i ”hans” rum då han har varit i kattburen, för att hon ska få nosa på honom. Att han är i buren verkar inte innebära något hot. Tvärtom. Tyvärr. Hon förstår inte att han ska vara kvar här. Det är som att se en annan katt på kattpensionatet eller på en TV.

Vi är nu riktigt oroliga för att det inte ska gå. I så fall måste vi lämna tillbaka honom. Och någon mer katt kommer vi aldrig att kunna skaffa som syskon/lekkamrat till Snöstorm. Som ni ser är Snickers väldigt söt. Och han har blivit riktigt gosig. Då spinner han som ett helt tröskverk. Att skiljas från honom vill vi verkligen inte. Så nu håller vi nervöst våra tummar.

Dock har vi firat hans ankomst. Vi har ätit Snickers…


P.S. Upptäckte att jag pekade ut fel katt på syskonbilden i det tidigare inlägget. Snickers är längst upp till vänster.

Paff, rörd och glad

Häromdagen skulle jag hjälpa en kollega. När jag kom in på hennes kontor så låg där två, små paket inslagna i omslagspapper för barn. Åhh, är de till mig för att jag hjälper dig, sa jag lite skämtsamt.

Min jobbarkompis berättade att det är lätt för det äldre syskonet att bli lite avundsjuk när den nya bäbisen kommer och får all uppmärksamhet och presenter. Smart tänkt, sa jag.
– Så jag köpte därför paket till dem båda, fortsatte min kollega.
– Va snäll du är som även tänker på syskonet, svarade jag.
– Så det är lite kattsaker i dem, sa min jobbarkompis vidare.

Kattsaker? Till en bäbis? Verkar ju lite konstigt, tänkte jag.

– Så varsågod, avslutar hon.
– Va, är det till mig? Till mina katter???, fick jag fram med största förvåning i rösten.
– Jo, du skrev ju att det är en ny bäbis du ska få. Så då tänkte jag att det var på sin plats att ge bäbisen en present, säger hon.

Själv står jag där med gapande mun, innan jag ger henne en stor kram och tackar henne innerligt (är, ska jag erkänna, lite rörd).

Jag kan lova att hon i och med detta hamnade högst upp på min jobbprioriteringslista. När hon behöver hjälp, är jag där på stört…

TACK, M!!!


P.S. I kväll får vi hämta vår nya familjemedlem, Snickers. Det är såå spännande! Och nervöst. Hur ska han och Snöstorm gå ihop? Det här var varit den längsta veckan jag någonsin har upplevt. Trots att det nog är den kortaste ”graviditet” någon har haft. Två kollegor är gravida (på riktigt). De får vänta läääänge…

P.S. igen: Ni kommer nog få stå ut med att de närmast inläggen kommer att handla om mina små älsklingar. Med förhoppningsvis lite roliga kort.

Vi väntar tillökning!

NU har vi bestämt oss!


Flera har frågat och undrat om vi ändå inte ska skaffa. Vi har väl sagt som så att vi inte har varit mogna, utan vill vänta och se. Känna efter om vi verkligen vill. Nu vill vi! Nu vill vi ha en liten, söt bäbis.

Så nu ska Snöstorm få ett nytt syskon. Som tur är behöver vi inte vänta länge. Redan på fredag får vi hämta hem honom. Han är då 3 månader. Och han är bedårande söt.

Han är liten och ganska tunn. Han är svart och vit, och verkar ha en hel del energi. Nu hoppas vi bara att han ska gå väl ihop med Snöstorm. Hon kommer nog att bli ett mellanting mellan storasyster och surrogatmamma, om hon godkänner honom vill säga. Men det ska nog gå bra.


Bilderna är tagna av katthemmet. Han har 3 brorsor och en syster. Vår lilla sötnos är han som är längst fram till vänster.

Filmstjärna??

Som jag skrev om tidigare, så fick jag chansen att åka med en av sambons kompisar i hans race-miata på två varv runt Knutstorp Ring. En racing-bana nere i Skåne. I det blogginlägget så nämnde jag att det fanns en film från detta spännande event. Nu ligger den ute på You Tube.

Med andra ord är jag numera en filmstjärna av rang… I och för sig så syns jag inte i bild. Tyvärr så hörs jag… Men bortsett från det så tycker jag att jag gör en strålande insats! Jag är redo för min Oscar…

Som jag skrev tidigare – det var grymt skoj!! Jag vill definitivt åka fler gånger.


Håll till godo: Räser-Karin in action



Jo, jag vet att jag i filmen låter som en tråkig tönt som inte alls ser fram emot det hela. Men det är det som är det finurliga. Det är det som visar på mina excellenta skådespelarfärdigheter…

Simba 10 år

I torsdags, 20/8, skulle Simba ha fyllt 10 år. Det sorgliga är att han aldrig fick uppleva den dagen. Fast han lider nog inte så mycket av det. Det är nog mer vi som lider. Han var min lilla bäbis och jag saknar honom så fruktansvärt.

Jag gick igenom de digitala kort vi har på honom, och hittade en mängd favoriter. Jag har valt några som jag gärna delar med mig av (det var väldigt svårt att välja). Andra bilder har ju redan förekommit på min blogg.

På torsdag fyller Snöstorm 10 år. Hon kommer att firas såsom hon blev uppvaktad när vi hyllade Simba på hans 10-årsdag. Med kokt fisk som huvudrätt och vaniljglass till dessert. Godare kan det inte bli.

Så det här inlägget blir en hyllning till min lilla gullegris. Visst var han stor, med långa (väldigt vassa, enligt sambon) klor, päls som han gärna fällde och var bitvis rätt så gnällig. MEN å andra sidan var han helt underbar. Ni som känner mig vet hur mycket han betydde.

Biten i baken

Vi har ett riktigt utedass vid vår sommarstuga. Ett riktigt eftersom stolen står helt ute i det fria. Riktigt nice faktiskt. Dessutom innebär det att den ”riktiga” toan, mulltoan (som faktiskt står inomhus), inte blir alltför blöt. Det kan den nämligen bli, och inte beroende på att det regnar in... (var det för mycket information, tro?). Med andra ord är utetoan en kisstoalett.

Det är inte bara vi som gillar vår tomt ute vid stugan. Det gör även ett gäng myror. Pissmyror. Många sådana. Och inte är de snälla, de bits hårt och sedan kliar det förbenat.

Tyvärr så har de båda ovanstående en förmåga att kombineras. Inte alls skoj, när man sitter där med rumpan bar och filosoferar över ditt och datt. Det brukar märkas när man drar på sig byxorna igen. För pissmyror gillar inte att komma i kläm. Det gillar det inte alls. Så då blir det såsom rubriken förtäljer, man blir biten i baken.
(Nu förstår jag varför de kallas för pissmyror…)

Och så säger de att ”Myror i brallan” är ett barnprogram.
– Icke!, säger jag. Det är snarare en skräckfilm…