Teckningar

Ofta får föräldrar + mor- och farföräldrar teckningar från barnen i present. Väldigt vanligt i samband med födelsedagar. Och mottagaren blir alltid jätteglad.

En kollega till mig har tre teckningar uppsatta i sitt arbetsrum skapade av hans son (2-3 år). Den bild som sonen "tecknade" för ett år sen är faktiskt den som ser ut att ha ett motiv och en innebörd. De han har gjort ett år senare, alltså nyligen, är bara några få streck. Hoppas inte att trenden för hans konstnärstalang fortsätter i samma riktning.

I alla fall. Något som jag funderar på är när bäst-före-datumet är. Alltså, vid vilken ålder är det inte längre gulligt och rart att måla en teckning och ge bort till sina nära och kära. Finns det någon åldersgräns när leende på mottagaren av det konstnärliga alstret, blir stelt och besviket när han/hon öppnar sin födelsedagspresent?

Jag menar, om det inte finns någon sådan övre gräns så skulle man kunna ge bort en egen teckning. För det vore kanon. Det skulle nämligen betyda att min födelsedagspresent till sambon redan skulle vara kirrad...

Och eftersom det ändå är 1,5 månader kvar tills sambons bemärkelsedag, så borde även jag kunna kludda ihop några färgglada streck...

Vilken komplimang!

I helgen så var min svägerska (alltså sambons syster) här och hälsade på, vilket var väldigt trevligt. Plötsligt, på lördagens förmiddag, hör jag henne säga: ”Du är så vacker och så fin. Du är perfekt.” Nämen aschdå, tänkte jag, inte är väl jag det. Inte är väl jag både vacker och perfekt. Fast det förstås, funderade jag vidare, det kanske inte är så långt ifrån sanningen i alla fall.

Och ju mer jag tänkte på svägerskans påstående, desto sannare lät det i mina öron. Jag kände hur jag växte inombords och sträckte lite extra på mig: Jag är perfekt. Det är varken vanligt att tänka så eller få höra någon annan säga det om en, men nu var det ju bara tacka och ta emot denna makalösa komplimang och vila skönt i detta otroligt positiva omdöme om mig.

Det var då.
Det var då jag såg att det inte var mig svägerskan pratade med – det var med katten.

Jag – En moffare

I går kände vi, sambon och jag, för att efter jobbet gå och ta en öl och en bit mat. Vi och vi förresten, det var väl mest jag som kände så visade det sig. Vi gick till denna pub/restaurang och då är det ju naturligt att ta deras hamburgare och en stor öl. Det var i alla fall min inställning och tanke. Tydligen inte sambons. Nä, han tog en soppa – dessutom förrättsvarianten som var stor som en cappucino – och en cola (i och för sig skulle han köra bil senare, så det var kanske inte så svårt att förstå). Fick en blick vid beställningen och en till vid serveringen. För en annan som inte är pinnsmal, känns det inte smickrande att killen i sällskapet tar en minimalportion när man själv moffar i sig hamburgare och pommes frites.

Jag kunde nästan se hur servitriserna tänkte att ”Han, han måste vara en hälsomänniska som ser sin kropp som sitt tempel. Medan hon är en sån där glupsk fan som moffar i sig vad som helst, gärna flottiga pommes.” Då bekräftades mina aningar angående deras tankar (i alla fall enligt mig), när tallrikarna skulle plockas undan. Jag hade fortfarande några pommes frites kvar på tallriken, och visade väl en kort tvekan när hon skulle ta bort tallriken. Då säger hon menande (så uppfattade jag det i alla fall) ”Åh, du kanske ville ha dina sista pommes, ditt matvrak?” Okej, det där sista sa hon inte, men det låg nog där på tungan. ”Nej, tack, sa jag med fortfarande lite värdighet i rösten, det är bra.”

Jag tog en cappucino efter det och då fick man med en liten, tunn, mörk chokladbit till det. Vi fick till och med två. Men vad händer? Jo, sambon vill inte ha sin! Och det säger han efter att jag glatt hade mumsat i mig min. Nu kände jag mig ännu onyttigare med dålig karaktär. Får trösta mig med att jag övertalade honom att ta med sig sin bit. Men om serveringspersonalen iakttog detta, då lär deras tankar om mig ha blivit ännu lägre (om det nu var möjligt).

Usch, jag ska nog gå och trösta mig nu lite. Varför inte med lite glass – sån där gräddglass med en massa godisar i… Sen, på måndag, då ska jag bli en ny människa – igen…

1:a på bloggtoppen – del 2

Ha, jag kom på en sak, angående det här med att vara bäst på att blogga (se föregående inlägg). Man kan faktiskt säga att jag har flest läsare. Det beror bara på vilka man jämför med. Allt är ju som sagt var relativt (ett väldigt bra uttryck, funkar i princip alltid). Om man till exempel jämför med medlemmarna i min lilla familj: sambon och våra båda katter, så leder jag helt klart. Hur jag vet det? De bloggar inte (om nu inte katterna bloggar när "råttorna" jobbar...).

Kan berätta att jag faktiskt har anmält min blogg till bloggtoppen (var ju helt enkelt tvungen, en statistiknörd som jag är), så nu vet jag exakt hur många unika besökare jag ska ha innan jag har gått om alla modebloggar (det är många sådana). Och nu är det enbart 346 429 att värva innan förstaplatsen är min. (Den uppmärksamme noterar här att glappet mellan mig och förstplatsen har ökat sen förra inlägget, vilket är förklaringen till att jag gillar ouppmärksamma personer bättre…)

Fast jag bryr mig egentligen inte om att det är nästan 350 000 besökare upp till förstaplasten. Faktiskt. För att blogga är faktiskt ingen tävling!

(Det här blogginlägget bör jag nog ta bort. Folk lär ju tro att jag så där tävlingsdryg, vilket jag ju inte alls är. Bara när det gäller badminton. Och fotboll. Och innebandy. Okej, när det gäller alla bollsporter. Men det viktigaste är inte att vinna – det är att inte förlora…)

1:a på bloggtoppen

Jag tror att det inte är långt kvar innan min blogg ligger etta på bloggtoppen. Jodå, det finns en sådan topplista. Just nu ligger Kenza (en 17-årig fotomodell som precis vann pris för bästa blogg, ganska lik mig med andra ord...) på första plats med 171 004 unika besökare denna vecka so far (de räknar tydligen från måndag morgon).

Men det borde väl inte vara så svårt. Jag menar, det är ju inte så att jag har noll läsare. Jag vet att jag definitivt har 3. Det är jag, sambon och min syster. Eller ja, kanske inte vet definitivt, men det är väldigt troligt att jag minst har tre läsare. Att jag och sambon läser, det vet jag (har sett det med mina egna ögon). Att min syster läser, är jag nästan helt övertygad om. Hon är nämligen den som jag prackar på mina inlägg. Hon får automatiskt ett mejl varje gång jag publicerar ett inlägg (något som jag föreslog att hon skulle få, och som hon inte vågade tacka nej till för familjefridens skull). Att hon sedan läser mejlet och därefter klickar sig vidare till bloggen, är något jag inte kan vara helt säker på. Men om man utgår från det, då är vi minst tre personer. Och det betyder att det enbart är 171 001 kvar.

Det kanske låter som att en väldigt stor ökning som krävs, men om man avrundar till närmsta hundratusental, uppåt givetvis, så… så är det fortfarande en hel del kvar. Okej, det kanske inte är så troligt trots allt, att jag hamnar högst upp på bloggtoppen. Fast å andra sidan, vem bryr sig om sånt? Varför ska man tävla och vinna hela tiden? Det är väl inte det viktigaste? Det viktigaste är att delta och ha roligt! (Hmmm, om jag skickar massmejl på jobbet, och ber sambon göra samma sak, då borde jag komma upp i rätt så hyfsad placering). Som sagt var, att blogga är ingen tävlan…

Ny vana tar 3 veckor

De säger att det tar tre veckor för att en ny (bra) vana verkligen ska bli just en vana. Så håller man bara ut i tre veckor, ska det i princip gå av sig självt.

Jo, säkert. Jag tror de misstog veckor för år. För inte sitter en ny, bra vana i efter tre veckor. Det kan jag garantera. Efter sommaren så tog vi tag i det extra hänget på magen med ett rejält grepp och konstaterade att det var en aningens för mycket. Så nu när hösten var här skulle en ny, bra vana skapas.

Vi höll igen på godsaker (vilket var extremt svårt för en som anser att fika är ett av ens främsta intressen), skar ner på vindrickandet (vilket även det var svårt, i alla fall för en av oss) och började motionera tre gånger i veckan. Höll vi bara ut i tre veckor så…

Efter just tre veckor, kunde vi pusta ut. För nu skulle det ju mer eller mindre gå av sig självt. Nu skulle man inte behöva pressa sig till det yttersta för att motstå livets godsaker. Och man skulle gladeligen skutta ut för en joggingrunda, till och med se fram emot den. Jo, hej du. Riktigt så blev det inte. Inte alls.

Något jag nu med säkerhet vet (tyvärr), är att det inte tar enbart tre veckor att lägga sig till med och behålla en ny, god vana.
Och att det definitivt inte tar tre veckor att falla tillbaka i gamla, dåliga vanor. Inte alls. Det går mycket fortare än så…

Slagsmål om datorn

Sambon har ett stort nöje: att köra bil på bana. Han har dessutom ett ännu större nöje: att läsa och skriva i ett forum som handlar om att köra bil på bana. Han är tydligen inte ensam om detta intresse, för det görs otroligt mycket inlägg om det och allt som kan ha det minsta att göra med att köra bil på bana.

Det här tycker sambon är så pass kul att han så fort han får chansen, sätter sig vid datorn och går in på ”sitt” forum. Och det har funkat bra – ända tills nu. Ty nu har han fått en konkurrent om datorn: mig. Jag har nämligen upptäckt hur kul det är att skriva blogginlägg om små, oviktiga saker som jag upptäcker när jag navelskådar.

Så när vi kommer hem från jobbet handlar det inte bara om att komma först till datorn, det handlar om att vara taktisk. Vår kära gamla dator tar lite tid på sig, så det gäller att göra sin attack i rätt ögonblick. Och eftersom du nu läser detta, betyder det att det var just jag som vann duellen om datorn. I alla fall den här gången…

Följa receptet

Härom dagen när sambon läste morgontidningen (=lokalblaskan), skrattade han till. Han läste nämligen ett kåseri. Ett kåseri som inte jag hade skrivit. Jag författar nämligen då och då själv kåserier till samma tidning. Så nu var han alltså otrogen... Om inte mot mig, så mot mina kåserier.

I alla fall så var det en tjej som skrev denna humoristiska krönika, vilken handlade om att hennes man var fysiker och hur det märktes. Hon påpekade hur mannens yrke kunde skönjas i samband med bland annat matlagning. Han följde nämligen receptet slaviskt. Stod det tre pepparkorn så tog han exakt tre pepparkorn. Det roliga var att detta kände sambon och jag igen. Jag har i 10 års tid försökt få sambon att smaka av anrättningen och därefter lägga till en och en annan krydda om smaklökarna så tyckte. "Men det går ju inte. Det står ju inte i receptet.", får man då till svar.

Nu på senaste tiden har sambon dock börjat bli lite "cracy". I stället för att ta fram kryddmåttet alternativt teskedsmåttet, så kryddar han med hjälp av ögonmåttet. Bara en sån sak. Fast det sker mer som undantag än regel, men det visar dock att en förändring är på gång. Fast det där med smaka av för att kunna förbättra smakupplevelsen, dit har han inte kommit ännu. Kanske om 10 år...?

Med tanke på att tidningens kåseri handlade om en fysiker, så kanske man undrar vad sambon har för yrke. Han är ingenjör.

Borde ge tur

När en svart katt går över vägen, så innebär det ju otur. Om man inte är tillräckligt snabb med att spotta tre gånger över (vänstra?) axeln, förstås. Men vad ger tur? Ja, förutom att gå på K-brunnar. Nog borde det finnas något liknande som korsar ens väg och då istället ge tur?

En dag förra veckan när jag var på väg till jobbet, sprang det en jättesöt ekorre över gångbanan precis framför mig. Och då slog det mig, borde inte det kunna ge en tur? Ekorrar är ju supersöta (vilket jag i och för sig även tycker om svarta katter). Och så ofta springer de faktiskt inte framför benen på en. Så jag tycker att vi kan införa denna skrockfullhet: När en söt ekorre korsar din väg, får du en tursam dag. Eller, vad säger ni?

Om jag fick någon tur den dagen? Nja, det kan man väl inte påstå direkt. Extra tuff dag på jobbet (en riktig blä-dag) och en tråkig löptur på kvällen. Men. Sambon blev föreslagen av sina jobbarkompisar samma dag att kvällen efter (en fredag) bjuda mig på en trerätters middag. Så när fredagen kom åt vi god mat och drack gott fint vin (som jag fick i betalning för ett tal som jag skrev åt en kompis). Och det kan man väl kalla tur?

Snabba och effektiva...

I söndags var jag och sambon både effektiva och snabba. Vi satte nämligen upp fyra tavlor på en och samma dag! En av dessa var vi dessutom iväg och handlade ny ram till. Snacka om effektivitet! Sen att tavlorna hade stått i klädkammaren i 1,5 år och väntat på denna dag, har verkligen inte med saken att göra...

Apropå tavlor, så är ju dess upphängning en viss konst. Kanske inte direkt själva uppspikandet utan mer placeringen. Förr utgick vi från ramarnas nedre kant. Sedan övergick vi till att följa gyllene snittet (ungefär 1/3 av tavlan från ovankanten är i samma höjd för alla tavlor och hänger 1/3 att vägghöjden från taket, vilket museer använder sig av). Nu förtiden använder vi ögonmåttet. Ett mått man inte bör underskatta. Vi hänger helt enkelt tavlan i ögonhöjd i kombination med vad vi tycker ser snyggt ut. Mycket enklare. En annan fördel är att vi på de här viset aldrig kan hänga någon tavla fel...

Kanelbullens dag!

I dag, 4 oktober, är det kanelbullens dag. Det är en bemärkelsedag som verkligen är värd att firas! Inte alls för att jag är otroligt förtjust i kanelbullar. Jo, förresten, det är exakt av den anledningen.


I jämförelse med bakverket nummer 1's dag, så är alla andra högtidsdagar bara blaha blaha. Och om man då är av den åsikten, så måste ju denna dag firas alldeles extra. Och det har jag definitivt gjort. Man kan säga att jag har hyllat denna bulle mer än den egentligen kan hyllas (hur nu det kan gå till...). Och hur firas en festlighet riktigt ordentligt? Jo, genom att fira i dagarna tre.


Och det är precis vad jag har gjort. Japp, tre dagar med bara bullar (eller, det var kanske inte helt sant, för även jag har en gräns). Dock har det varit tre bullar på lika många dagar. Detta firande skiljer dock sig från normala celebreranden. Som tur är. För hur skulle det se ut om man i ett annat sammanhang åt upp jubilaren?