Oj, så synd det kan vara om en

Kommer ni ihåg reklamen där en förkyld man sitter böjd över en skål med varmt, ångande vatten? Och han säger: Ni kvinnor pratar om hur jobbigt det är att föda barn. Då vet ni inte hur det är att vara man och förkyld. (Reklamen gick kanske för 10-15 år sen. Att jag tar upp ett så pass gammalt TV-inslag säger nog mer om mig än om reklamsnutten: Jag har blivit gammal, buhu…)

Med tanke på den stackars mannens otroligt jobbiga tillstånd så börjar jag undra om jag inte var man i mitt förra liv, och därmed har kvar en del av det släktets egenheter. Det är nämligen också otroligt synd om mig när jag är sjuk.

Jag fångade upp bacillusker när jag var i Malmö, så detta Malmö-virus gjorde mig både förkyld och ynklig. Sambon var istället iväg och tävlade med vår bil på bana, och lyckades där smittas av race-bacillen. Även honom var det naturligtvis synd om (fast jag hade det givetvis mycket sämre).

Efter att ha varit frisk i en 4-5 dagar, har jag nu fått race-förkylningen. Nu hade jag till och med fått feber (vilket enligt min uppfostran innebär att man verkligen är sjuk). Så nu förstår ni hur synd det är om mig.

Det enda som kan mildra är glass. Men trots det är jag så sjuklig, så sjuklig. Nästan så pass illa däran att jag inte kan äta medicinglassen. Men bara nästan.