Världens godaste frukt?

Nu har vi ätit "världens godaste frukt", se Pitahaya - Exotisk frukt. Så hur var den? Var den världens godaste?

Utseende utvändigt
Den ser ganska anspråklös ut. Som en omogen passionsfrukt korsad med ett äpple och en tomat (vilken höjdarbeskrivning, va...?).


Komma åt fruktköttet
Det var verkligen inte enkelt. Sambon började med våra vanliga knivar (världens bästa, enligt sambon). Det gick inte alls (ser ni hur han tar i så fingret vitnar?). Han var tvungen att gå och hämta vår japanska såg. Nu funkade det fint. Men ska man verkligen behöva ha en machete hemma?

Utseende invändigt
Inte speciellt tilltalande. De vita klyftorna som ut som en mix av en vitlöksklyfta och en hjärna.

Konsistens
Ganska sladdrig. Påminner om ostron - tror jag. Har i och för sig inte testat det, men det går utmärkt att ha åsikt om det ändå... De större bitarna har dessutom kärna i sig (ungefär som en persika).

Smak

Jodå, helt okej. God, påminner om mango. (Kanske det är därför den heter Mangostan? Ibland slår min intelligens till så hårt så jag dånar...) Men konsistensen och utseendet och dessutom problemet med att få i sig fruktköttet när det är fastklistrat vid en kärna, gör att smaken inte upplevs så bra som den förmodligen är.

Sammanfattning
Världens godaste frukt? Nja, inte direkt.

Vilket firande!

Vi var iväg på en liten resa fredag-tisdag. Huvudsyftet var att fira min svägerska som fyllde 40 år. Och när vi ändå var så pass långt söderut (södra Halland) så passade vi på att hälsa på syrran (Malmö) och kompisar (Ljungby). Intensivt men kul! Vi saknade givetvis våra små älsklingar (det är det som gör det rätt jobbigt att åka iväg). MEN vi har rätt familj och rätt kompisar. Av 4 familjer så har 3 katt. Oj, vad gosade de blev. De katterna var nog lättade när vi åkte...

Förutom min svägerska så har många fler i min närhet firats (själv blev jag 37 för 2 veckor sen). Och det har varit riktig födelsedagsfirande. Jag har nämligen gottat i mig sex (6) olika tårtor! Nä, jag har inte moffat i mig allt. Några smulor fick även de övriga... Som bilden visar så var jag inte ensam om att gilla tårta...

Vän av ordning undrar nu hur det gick med vågen. Brakade den ihop av allt tårtätande?

Man kan i alla fall säga att några verkade ha misstänkt att det skulle bli smaskiga bakverk på min meny. Jag fick nämligen hantlar & en träningsdvd med afrikansk dans i födelsedagspresent. Så nu är jag åter lika fit som innan (säger inte så mycket...).

Stackars Morris...

Nu var det nästan synd om Morris. Han ville så gärna vara med mig, men jag bara flyttade på mig hela tiden. Jag gjorde nämligen tre saker samtidigt, och givetvis inte på exakt samma ställe.

Jag startade jobbdatorn som jag hade ställt på köksbordet. (Jo, det är egentligen min lediga dag, men jag behövde kolla en sak innan helgen. För tydligen är inte alla lediga på fredagar, konstigt...) . Medan datorn startade upp gick jag för att fixa kaffe. Och medan det bryggdes, gick jag till vår privata dator i kontoret och startade upp den. Det var ju så länge sen jag var här på bloggen. Sen gick jag tillbaka till köksbordet för att logga in. Och sen till köket för att hämta kaffet. Och sen till kontoret för att logga in. Och sen... etc.

Och Morris hoppade upp på köksbordet och väntade på att jag skulle sätta mig så han kunde lägga sig i knät. Tittade på mig med stora ögon när jag gick därifrån till kaffebryggaren. Hoppade upp på skrivbordet när jag gick till den andra datorn, för att se mig gå till köksbordet. Och följde efter. Etc.

Kan man vara taskigare mot honom?. Nu sitter jag i alla fall still (vilket ni säkert redan har klurat ut...). Och Morris ligger i knät vilandes sitt huvud på min arm. Blir lite knepigare att skriva då, men hans söthet överträffar definitivt svårigheterna med hästlängder.

Pitahaya - Exotisk frukt

Det här är en Pitahaya. Vi tänkte vi skulle prova på en ny frukt. Den var så pass exotisk att inte ens kassörskan visste vad den hette.

Vi gillar att fika, och för att inte välja något onyttigt denna gång (valkarna är nu så pass stora att de har blivit en enda...), så valde vi så kallat naturgodis. Tyvärr blev valet inte det bästa. Pitahayan smakade nämligen ingenting (det är det svartprickiga fruktköttet man äter, med sked). Har nog aldrig ätit något så smaklöst förut. Men den uppfyllde sitt syfte, vi tog ingen chokladbit - den gången.



Nästa gång ska vi försöka hitta Mangostan som tydligen ska vara den godaste frukten i världen (fast svår att hitta i Sverige). Kiwano låter oxå smarrig, dess smak brukar liknas vid "en blandning av gurka, lime och banan". Nåt sånt måste man ju bara testa.


P.S. Visst blev ni nu väldigt impade över mina exotiska frukter-kunskaper? Jag försöker hålla mig ordentligt välinformerad om det mesta i samhället, så jag läser många avancerade forskningsrön från vilka jag insuper mina nya färdigheter. Denna gång hette den vetenskapliga publikationen Buffé...

Upptagning av båten – Ett blött äventyr

Vid sommarstugan har vi en farkost – ett riktigt fartyg. Ett ståtligt skepp. Eller skepp och skepp, snarare en båt. Eller båt och båt, snarare en gammal, sliten plasteka. Men den är farbar, och riktigt mysig att ro.

Det är bara det att den ska ju upp ur vattnet på höstkanten. Vi har en tendens att dra lite på det där. Tänja på begreppet höstkant. Årstiden brukar snarare benämnas vinter. Även denna säsong.

Till slut kunde vi inte skjuta upp ”nöjet”, utan tog oss ut i början av december. Arbogaån, som är det vatten båten ligger i, har en tendens att svämma över på hösten och ännu mera på våren. Denna gång hade det svämmat över lite mer än vanligt. Det innebar att början av bryggan låg under vatten. Det medförde att man var tvungen att vada en bit för att komma ut på bryggan och till båten.

Det hade väl varit okej om det inte var för att vattenståndet var högre än gummistövelskaften. Och i december är det inte direkt varmt i vattnet. Så vem skulle få nöjet att klafsa ut i iskallt vatten?

Jag erbjöd mig faktiskt. Jag lovar! Men sambon var mycket ärbar (en ny sida…) och anmälde sig som frivillig. Jag tänkte ta kort med mobilen för att dokumentera hur djupt det var, men den stod i filmläge. Så det bidde en film istället. Två rättare sagt, för jag var ju tvungen att dokumentera sambons reaktion på kallvattnet som strömmade in i stövlarna… Givetvis enbart med syftet att visa honom i efterhand… Som bonus ser ni bilder både från denna gång och året innan (det med mig).

Morris vill också städa

Vår städiver har tydligen smittat av sig. Morris ville också hjälpa till och städa. Och han verkar ha koll på läget, för han gick direkt till det ställe vi inte hade gjort rent (för det är ju så otroligt få ställen...). Han styrde sin nos direkt mot golvbrunnen i badrummet. Och trots att gallret sitter ganska bra, lyckades han pilla upp det.

Så han tänkte väl vara snäll och fixa detta smutshål åt oss, som synes. Han struntade dock i den sista delen av proceduren - att slänga skiten. Men vad gjorde det? Han har ju undersåtar till det... Själv övervakade han oss - uppflugen på handfatet.

Morris jagar svabben

Morris upptäckte en ny leksak igår kväll. Nåt han aldrig har sett tidigare. En svabb. Eller en mopp. Det visade sig vara jätteskoj att jaga den. Och han hade inga problem med att knata runt i det blöta, för han följde efter mig hela tiden.

Egentligen skriver jag inte detta inlägg pga av Morris lek, utan bara för att bevisa att jag oxå städade lite... Jag menar, mina föräldrar är inne ibland och läser, och jag vill gärna måla upp en bild av hur ordentlig och duktig jag är... Vilket förmodligen redan är för sent...

Efter städningen blev mattan i kontoret röd igen. Den brukar nämligen anta en grådaskig färg rätt snart av allt katthår. Och golven - tänk att golven kan vara så jämna och glatta...

Kors i taket…/Inte som andra…

Jag har förstått att ganska många städar en gång i veckan. Alltså inte bara plocka undan, utan även dammsuger. Det gör vi med. Fast dessa veckor, när detta sker, inträffar inte så ofta…

Oftast städar vi när det ska komma besök. Eftersom vi är rätt osociala av oss, så inträffar det med rätt så långt mellanrum.

Men kors i taket! I dag städar vi! Det är nästan som att upptäcka en ny djurart, så sällan sker det… Och apropå djurart, så tror jag en del av dem bor hos oss. En hel del, om jag ska vara ärlig. Men nu är det alltså Bye bye till dammråtterna. Så nu gäller det att passa på och njuta av ett välstädat hem, för det lär dröja månader innan det sker nästa gång…

Och bredvid ser ni bildbeviset. Vad jag gjorde? Nån var ju tvungen att dokumentera det hela…

Har tydligen ingen självbevarelsedrift

Jag har ju tidigare berättat att Morris är en riktig knäkatt. Så pass att han gärna lägger sig i knät när man sitter på toa.

Han vill gärna gona in sig mot kroppen, men han verkar inte ha någon självbevarelsedrift över huvud taget. Han kröp nämligen in i min armhåla. Och just den dan (javisst, det händer bara så pass sällan…), var jag väldigt oduschad. Så pass oren att inte ens jag hade velat krypa in där (med tanke på min extrema vighet så skulle det nog säkert gå...) .

Men det konstigaste av allt var att han överlevde. Och fick inga men av det. Konstigt…


Fast sen behövde han tydligen ta sig en tur till handfatet…

Har fått korgen

Så det dröjde inte så länge. Tills jag fick korgen. Jag menar, vi har ju bara varit förlovade i 2 månader. Och pang – där fick jag korgen.

Fast i det här fallet var det bara positivt. För med korgen följde världens sötaste lilla gumma: Snöstorm. Och i sådana fall, har jag inget emot att få korgen.

Oooops – Pinsamt

Jag arbetar deltid vilket innebär att jag ganska ofta lägger in out-of-office-meddelande på min jobb-mejl. Annars förväntar sig mina kollegor att jag ska svara direkt och/eller fixa uppgiften omgående.

Varje gång jag aktiverar det här out-of-office-meddelandet så måste jag först gå in och ändra i själva meddelandet. Det syns i ett litet fönster. Det innebär att jag enbart ser texten och inte min hälsningsfras (=Vänliga hälsningar Karin + kontaktuppgifter). Men vad gör det, jag heter ju fortfarande Karin och har samma kontaktuppgifter så den informationen brukar jag inte scrolla ner till för att kika på.

Men. Nu hade jag tydligen varit så pass fiffig att jag lagom till jul hade lagt in God jul och Gott nytt år hälsningar Karin. Det vara bara det att jag naturligtvis hade glömt bort hur fyndig jag var (kanske för att jag vanligtvis inte är så fiffig?..).

Så det innebar? Japp, exakt! Det innebar att jag hade kvar min fina, fiffiga god jul-hälsning. Ända tills i förrgår. Då var det en kollega som var så vänlig att hon påpekade mitt lilla missöde. Jag kan säga att jag på den här månaden hade skickat ut mitt juliga svar till en hel del personer – flera gånger om.


Oooop – Pinsamt!


Att jag dessutom arbetar som informatör gör ju inte fadäsen mindre pinsam…