Ett fall framåt

Mina gamla stövletter har verkligen betalat sig. Köptes på Coop för en massa år sedan, för en billig penning. Sulan har dock börjat ge sig, så i några år har jag letat efter nya, men inte hittat några som har dugt.

Men till slut blev det ohållbart. Klacken bestämde sig för att skilja sig från resten av sulan, vilket medförde en annorlunda gång. Varje steg innebar ett äventyr kan man säga:

Men lagom till de pajade ihop helt, hittade jag dessa (på rean dessutom). Kände mig mycket nöjd. Häromdagen (hade då ägt dem mindre än en vecka) så gick jag med långa, snabba & bestämda kliv i korridoren på jobbet. Och då...

Fall framåt

Jag gled till med ena klacken, återfann balansen bara för att glida återingen på samma sko. "Pang", sa det och så låg jag framstupa på golvet. "Aj", sa jag (fast med lite andra ord). Tyvärr hade jag min fina kamera i väskan eftersom jag skulle fota för jobbets räkning. Och den väskan damp ju oxå ner i golvet ihop med mig. "F-aaaa-n". Snabbt upp på benen, dra upp kamera och testplåta. "Pust", den höll.

Sensmoral
Vi tar olika typer av kliv framåt här i livet...

Ont i knät fick jag. När jag skulle visa sambon hur synd det var om mig och mitt knä, så syntes ingenting. Om man nu ändå gör illa sig så ska det ju synas, så man får lite medömkan. Men inte ens det plåstret på såret fick jag.

Och när jag skulle fixa illustrationer till detta inlägg ville givetvis fotomodell nummer ett vara med: