Processen för använda skor

Häromdagen berättade jag för några jobbarkompisar, inklusive en nyanställd, om processen för använda skor. Hmm, jag vet inte om jag skulle ha gjort det, för den nye tittade liiite konstigt på mig. Jaja, han lär nog tids nog fatta att "jo, hon är så konstigt".

Processen för använda skor

1. När mina skor börjar bli lite slitna, så använder jag dem lite till. 
2. När det har börjat gå hål i dem, så använder jag dem lite till.
3. När det börjar bli så att man inte vill vistas i dem ute, så tar jag dem till stugan.
4. I stugan använder jag dem tills de helt går sönder.
5. När de har gått helt sönder, så lagar jag dem.
6. När lagningen går upp och de börjar falla i biter? Ja, då slänger jag faktiskt dem.

Ersätta de slängda skorna i stugan

De skorna som jag nyss har slängt brukar vara de jag klipper gräset i. Så nu måste jag ha nya gräsklipparskor.

1. Jag tar fram ett par ännu äldre skor ur stuggömmorna, vilka denna gången råkade vara ett par vinterdojjor.
2. Jag tar ut den extra värmande sulan och använder sen skorna som gräsklipparskor
3. Men jag kan ju inte ha vinterskor i sommaren - jag köper ett par nya, billiga som jag kan gräsa ner.
4. Dessa nya, billiga som är enbart köpta till gräsklippningen, är givetvis för fina för att klippa gräset i.
5. Jag fortsätter att använda de gamla vinterkängorna.

Varför inte slänga dem direkt? Men det är ju slöseri när de fortfarande funkar. Det syns ju tydligt på bilderna ovan att det enbart krävdes lite lim för att få dem att funka igen. Men när de släppte andra gången och det återigen börja säga "tjopp, tjopp" och jag fick en haltande gång när jag motionerade gräsklipparen, så tyckte även jag att dessa pjucks plats var i soptunnan.

Chockstart...

Nu har vi gjort något som inte alls är likt oss: Vi gick båda upp innan klockan nio. En lördag! I och för sig är det inte så ovanligt för maken, men jag själv. Lagom till klockan tio stiger jag upp. Definitivt en mer mänsklig tidpunkt.

Men inte bara det - vi var ut och joggade! Vet inte vad som har tagit åt oss. Det kan vara chocken av att börja jobba efter semestern. Eller upptäckten av att kläderna i garderoben har krymt när vi har varit iväg...

Äkta syskonkärlek!

Här kommer bildbevis på äkta syskonkärlek. Bilderna är från när vi var ute i stugan, och det kan ha med saken att göra. Där får de nämligen gå ut två gånger per dag och av ren utmattning så tar de stöd mot varandra. Nää, jag tror mer på att det är genuin kärlek :-).

Här syns de bakifrån ...

... och här från sidan.

Skavfötters

Skönt med "huvudkudde".

Sniff, sniff - jodå han luktar ganska så gott...

Bortslipad hud?

I morrn ska jag på ansiktsbehandling med hudslipning. Det där sistnämnda har jag aldrig testat förut. Undrar hur mycket de slipar bort. Kommer jag ha någon hy kvar...? Det kanske bara blir köttrester kvar...

Om så blir fallet kan jag ju alltid jobba extra som fågelskrämma. Inte så dumt kanske, för det är nån/några som tuggar upp vår jordgubbar varje år. Hmm, jag kanske har hittat motvapnet till slut...



P.S. Ligger i soffan och skriver med en Snöstorm på magen. Inte  helt enkelt, men hon är ju så söt.

Sov i ro, slumra in ...

En hängmatta är aldrig fel. Nej, den behöver inte vara utomhus:

GRATTIS MORRIS i efterskott

För en dryg vecka sedan, den 11 juni, fyllde Morris fyra år:
HIPP HIPP HURRA HURRA HURRA HURRAAAAAA!
Folkets jubel:
OOOOOOAAAAOAOAOAOAOAOAOOAOAOH!!!!

Och här kommer några bilder som illustrerar en sovandes Morris:

Och här är en lite mera busig Morris:

Att välja sin egen väg...

Man har ju hört att man ska välja sin egen väg. Förra veckan gjorde jag det, fast det kanske inte var riktigt så de menade...

Jag hade precis börjat klippa gräset när jag skulle dra klipparen över en liten berghäll. Jag backade med gräsklipparen. Nu var det en liten nerförsbacke, så för att inte få maskinen över mig tog jag några steg bakåt så att jag skulle kunna få spjärn. Nu var det bara så att efter några steg så tog marken slut. Där var det en slänt. Och svisch så drattade jag nerför den med en gräsklippare efter mig.

Hålet ni ser var inte där innan jag valde min egen väg.

Som tur var så växer det ett mindre träd där i slänten så jag fångades upp av dess grenar. Dock hade jag fortfarande en stor, klumpig och tung motormaskin ovanför som jag ville hålla ifrån mig.

En intressant reflektion är att till en början ville jag inte släppa säkerhetshandtaget, det som är till för att släppas vid en olycka. Det satt lite i ryggraden att släpper man den så måste man ju dra igång maskinen igen och det är ju jobbigt. Är dock rätt så nöjd med mig själv att jag efter några sekunder faktiskt kom på vad den stången är till för och släppte den sonika. Sen började jag skrika på hjälp.

Va fan skriker hon för...

Stackars maken. Han trodde att jag hade kapat foten när han hörde mig skrika på hjälp. Han sprang ut ur förrådet - men jag fanns inte där. Näpp, jag låg ju nere i slänten och sprattlade så det var inte så lätt att se mig. Han hittade mig som tur var :-), och drog upp gräsklipparen. Sen kunde jag kravla mig upp av egen maskin.

Nu kanske man kan tro att jag efter den traumatiska upplevelsen skulle få slippa klippa gräset. Men nej.
- Det är bara att hoppa upp på hästen direkt, säger maken...
Och eftersom jag inte såg någon häst där så fortsatte jag att klippa gräset...

Hålet sett nerifrån.

Slänten sett nerifrån.

Rätt sorts sula…?

Köpte skor häromdagen. För att vara helt korrekt så köpte jag tre par skor. Hör inte till vanligheten (som tur är…). Ena paret var lite för stora så jag kompletterade med ett par sulor. Och nu är frågan, var det verkligen rätt sorts som försäljaren fick mig att köpa?

Det står nämligen så här: ”Den hygieniska sulan för aktiva människor …” Hmmm, betyder det att man måste man vara aktiv för att ha dem? Eller blir man aktiv av att använda dem…?

Dåligt luktsinne?

Jag kan förstå att Morris gärna kryper in i det mesta, såsom väskor, sängar, kartonger etc. Men att lägga sig bland smutstvätten? Eller så tycker han att det inte är så stor doftskillnad mot att ligga jämte oss...

Bilen i delar = ingen stuga?

Eftersom kopplingen slirar skulle maken byta den. Som tur är har han kompisar med såväl kunskap som utrustning eftersom både motor och växellåda måste plockas ut för att fixa detta. Men just när allt är utplockat visade det sig att en packbox läckte. En ny måste införskaffas innan delarna kan monteras ihop igen.

Och därför ser bilen ut så här just nu:

Och nu är frågan: Hur tar vi oss ut till stugan? Som tur är så har maken en lösning på detta:

Japp, han har monterat upp en av våra hängmattor i vardagsrummet. En ny inredningsdetalj som Morris inte känner igen sedan tidigare.

Stackars Snöstorm

För en tid sen var Snöstorm riktigt sjuk. Hon ville inte äta - inte ens fisk eller glass. Det har aldrig hänt tidigare, så vi blev ordentligt oroliga. Speciellt med Simbas snabba sjukdomsförlopp i minnet som tyvärr slutade så tragiskt som det bara kunde.

Veterinären tog en massa prover samt gjorde ultraljud på magen (en konstig känsla att klappa hennes mage efter det, när hon annars har en jättelurvig kagge). Som tur var så hade hon inga tumörer (och där gick en lättnadens suck). Det de kunde avläsa var att hon hade för högt värde på sköldkörteln. Det förklarar hängigheten och lojheten (men inte att hon spydde).

Så nu måste hon ta medicin i resten av sitt liv. Ett piller på morgonen och ett på kvällen. Inte helt lätt att få in i en katts mun. Eftersom jag misslyckades kat(t)astrofalt när jag försökte så har det blivit makens uppgift.

Nu är frågan, var jag fumlig med flit för att slippa ge henne medicin, eller var jag bara fumlig...?

Det kanske var dags nu...

Ja, vad säger ni? Det kanske var dags att tvätta fönsterna nu... (jag behöver väl inte påpeka vilket som är putsat och vilket som inte är det...).

Det har bara tagit en sisådär sex år innan vi fick fönsterskrapan ur. Har sedan RUT infördes tänkt att vi skulle använda det avdraget, men eftersom vi aldrig kom fram till vilka vi skulle anlita så blev det helt enkelt aldrig av. Och året innan dess kunde vi ju inte tvätta dem eftersom de skulle målas om.

Men när man inte ser om fönstret har en plastfilm såsom insynsskydd på sig, eller om det bara är skitigt, ja då är det nog dags ändå. Fast först måste vi ju köpa en ny, bra skrapa. Det visade sig att vi redan hade resonerat så, för en ny fin skrapa låg redan i städskåpet.

Och när jag ändå tog tag i en sex år gammal surdeg, varför inte frosta av frysen? Så nu har jag kommit halvvägs. Jag har putsat 6,5 av 13 fönster (de är väldigt höga vill jag då framhäva :-)) och ena frysen. Inte så pjåkigt, tycker jag själv. 

Är ung!

Jag är tydligen väldigt ung. I alla fall enligt G 5,5 år som vi var barnvakt åt för några veckor sedan. Vi tog honom till hans simskola och eftersom vi var lite tidiga så satt han i mitt knä vid poolen och vi pratade om ditt och datt.

- Har du aldrig fött barn, frågade G mig helt plötsligt.
- Nä, sa jag lite förvånad över frågan. Tyckte även att det var lite roligt uttryckt.
- Nä, jag har aldrig fött barn, fortsatte jag.
- Hmmm, funderade G. Du kanske är för ung?
- Njaa, svarade jag lite roat. Det tror jag inte riktigt...

Jag lovar - jag hade inte mutat honom...

Trippelpremiär!

I går var det trippelpremiär! Det var nämligen premiär för året/säsongen för följande:

• Besök i stugan. Vi hade tidigare planer på att bo över, men nu kändes det för kallt för det. Och det var det. Det var dessutom fullt med snö.

• Vi körde nercabbat. Vi har ju en liten cabriolet, och eftersom det var soligt ute så tog vi ner taket. Riktigt nice. Mössa och halsduk var ju förstås tvunget att vara på.

• Vi satt ute och grillade. Och här gäller samma som ovan: mössa och halsduk var givetvis på :-). Enda nackdelen var att maten blev iskall rätt så snabbt.

GLAD PÅSK!

Bra med lite hjälp ibland

Ibland behöver man ett extra par ögon som korrekturläser det man gör. Och då är det ju inte fel att den personen gör det samtidigt som man jobbar, liggandes i ens knä. Snacka om att vara effektiva.

Morris verkar lite kulen

Nej, det är inte vi som har bäddat in honom i filten. Han har gosat in där alldeles själv. Ser riktigt mysigt ut.

Fler gillar cocosbollar

Det är tydligen inte bara jag och maken som gillar cocosbollar:

Nu har det varit tyst på den här bloggen bra länge, faktiskt hela två månader (och jag utgår från att många har gråtit stora tårar pga av den tomhet ni har upplevt...). Som vanligt så tappar jag lusten att sitta vid datorn på fritiden när jag jobbar extremt mycket.