Att välja sin egen väg...

Man har ju hört att man ska välja sin egen väg. Förra veckan gjorde jag det, fast det kanske inte var riktigt så de menade...

Jag hade precis börjat klippa gräset när jag skulle dra klipparen över en liten berghäll. Jag backade med gräsklipparen. Nu var det en liten nerförsbacke, så för att inte få maskinen över mig tog jag några steg bakåt så att jag skulle kunna få spjärn. Nu var det bara så att efter några steg så tog marken slut. Där var det en slänt. Och svisch så drattade jag nerför den med en gräsklippare efter mig.

Hålet ni ser var inte där innan jag valde min egen väg.

Som tur var så växer det ett mindre träd där i slänten så jag fångades upp av dess grenar. Dock hade jag fortfarande en stor, klumpig och tung motormaskin ovanför som jag ville hålla ifrån mig.

En intressant reflektion är att till en början ville jag inte släppa säkerhetshandtaget, det som är till för att släppas vid en olycka. Det satt lite i ryggraden att släpper man den så måste man ju dra igång maskinen igen och det är ju jobbigt. Är dock rätt så nöjd med mig själv att jag efter några sekunder faktiskt kom på vad den stången är till för och släppte den sonika. Sen började jag skrika på hjälp.

Va fan skriker hon för...

Stackars maken. Han trodde att jag hade kapat foten när han hörde mig skrika på hjälp. Han sprang ut ur förrådet - men jag fanns inte där. Näpp, jag låg ju nere i slänten och sprattlade så det var inte så lätt att se mig. Han hittade mig som tur var :-), och drog upp gräsklipparen. Sen kunde jag kravla mig upp av egen maskin.

Nu kanske man kan tro att jag efter den traumatiska upplevelsen skulle få slippa klippa gräset. Men nej.
- Det är bara att hoppa upp på hästen direkt, säger maken...
Och eftersom jag inte såg någon häst där så fortsatte jag att klippa gräset...

Hålet sett nerifrån.

Slänten sett nerifrån.