fredag 2 januari 2009

Sorg samt Jägare

Tyvärr berodde inte Simbas problem på övervikt. Det var vätska han hade i buken. Röntgenbilderna hade tolkats fel en månad tidigare. Han hade ca 1,5 liter, vilket är gigantiskt mycket för en liten katt.

Tester och undersökningar kunde inte visa på vad vätskan berodde. Till slut var det bara operation som kunde ge svaret. Trots att veterinärerna några dagar tidigare hade sagt åt oss att förbereda oss på det värsta, gick det inte att tänka sig vilken sorg som skulle komma.

Vätskan berodde på tumör i hela bukväggen och inget fanns att göra. Han fick somna in kl. 15.15 torsdagen den 18 december 2008. Han blev 9 år och 4 månader och vi hade lyckan att ha honom hos oss i 9 år och en vecka.

När han dog, slets hjärtat ur kroppen och jag förstod inte hur jag skulle kunna ha ett liv utan honom. Han fanns där med mig jämt. Varje natt la han sig och sov bredvid mitt huvud och ibland la jag handen så att hans huvud kunde vila i den. Det var lycka, trygghet och värme. Det var kärlek.

Ofattbart nog mår vi hyfsat. Vår Snöstorm hjälper oss, men hennes myckna jamande visar på att hon undrar var hennes bror är.



Tidigare i höstas skrev jag ett kåseriinlägg till bloggen som jag inte har publicerat. Det handlar om Simba som jägare. Ni får ta del av den nu istället.

Jägare
Kan inte låta bli att skriva om våra kära jägare som vi har i familjen (nej, jag syftar varken på mig eller sambon). Speciellt inte när vi har ett riktigt bildbevis på detta. Simba, som inte bara till namnet påminner om ett lejon, bevisar här att han är en riktig jägare. Att han liknar ett lejon med avseende på beteendet är en sanning med modifikation. Han rör sig, vilar, klöser, biter, leker som ett lejon – men han jagar definitivt inte som ett. Han är nämligen alldeles för försiktig (och förmodligen lite rädd), vilket man alltså inte kan tro med tanke på hur han är annars. Vår andra katt, Snöstorm, däremot, är liten, söt och gosig – och är en riktigt grym mästerjägare.

Så att Simba skulle få tag på en mus, hör inte till vanligheterna. Men här är alltså beviset. Sedan att han bara släppte den vid oss och inte lekte grymt med den såsom Snöstorm, och alla andra kattdjur, brukar göra, är en helt annan sak. Det resulterade i att så fort han hade släppt musen och den hade spelat död i nån minut, kunde den snabbt springa därifrån, medan Simba stod nöjd bredvid utan att ens märka att musen stack.

Snacka om jägare!

2 kommentarer:

Sailing White Pearl sa...

Hoppas Simbas familj mår litet bättre nu. Kanske vill Snöstorm ha en ny kompis? Kram

Karin sa...

Hej Katinka,

Tack för din kommentar!! Jo, vi mår bättre. Men vissa dagar sköljer sorgen över en och man tror att man ska drunkna.

Vi vet inte om Snöstorm ska få något syskon. Vi får se. Inte än i alla fall.

Varma kramar
Karin