"Vår son Vilgot"

Helgdagen 1:a maj var jag och maken till ett friluftsmuseum här i stan. Där finns fik (viktigast...), djur (svenska djurraser som är utrotningshotade), gamla byggnader från förr och hantverk. När vi var där var det fullt av folk. Men vi stack ut.

Det var nämligen så att det var fullt med barnfamiljer, så vi kände oss lite annorlunda där vi satt utan några kottar springandes runt oss. Så vi ville vara som alla andra - som dem. Så när vi satt och fikade och jag påpekade hur udda och konstiga vi var, så säger maken:

- Men vår son Vilgot är ju där borta och tittar på kaninerna.

Kaninerna som son Vilgot tittar på

Nu vet jag inte vad som är konstigast. Ett par i 30-40-årsåldern utan barn omringad av barnfamiljer eller ett par i 30-40-årsåldern med ett påhittat barn.

Vi har kommit fram till att Vilgot är i 6-årsåldern (hade han varit mycket yngre hade vi ju inte låtit honom gå och titta på kaninerna själv...). Och anledningen till att ingen har träffat honom är för att han enbart har ärvt sina föräldrars dåliga egenskaper. Och tro mig, då vill ni inte träffa honom...