Vojne, vojne – gammal & skröplig (redan?)

För två veckor sedan var jag på promenad i Malmö med mor min & sambon. För att få stöd så höll hon mig under armen. Tryggt och säkert.

Vi skulle hämta upp min systerdotter från Fritids och mor släppte taget då vi gick in genom grinden till skolgården. Precis efter så hände det: schwung. Och där låg jag på en isfläck och sprattlade. Tur att jag inte ”stödde” min mor då, för då hade hon inte varit så trygg och säker längre.

Det känns fortfarande i ena handleden (klen som jag är…).

I morse var det dags igen. Precis utanför ingången till jobbet var det en isklump. Just när jag satte foten där, tänkte jag att det nog inte var så smart. Det var det inte. Schwung, och så låg jag där. Tog emot mig med samma hand som förra gången, och det gjorde ju inte smärtan mindre.

Dessutom har jag lyckats att skaffa mig en musarm, sedan en knapp vecka tillbaka. Tänk att smärta kan göra så ont... Eftersom min arm inte är nåt att visa på bild direkt, får riktiga möss symbolisera min musarm och min otroliga smärta. Det mössen kände när de fick agera leksak är bara blaha blaha i jämförelse…

Vojne, vonje. Att jag redan har blivit så gammal och skröplig.


P.S. Till helgen ska jag och sambon åka skidor (var bra länge sen sedan sist). Undrar vad som kommer att hända då? Lårbenshalsen, kanske…?