En halvnaken karl!

En morgon för nån månad sen, när jag var på väg till tåget, såg jag en halvnaken kille. Han hade bar överkropp, klockan var 8 på morron och det var endast 2 grader ute!

Konstig, tänkte jag och kilade vidare. Väldigt konstigt, faktiskt. Han kunde ju vara sjuk eller förvirrad eller nåt. Och ingen stannade för att kolla hur det var med honom – det är ju förskräckligt! Jag? Jag var ju tvungen att hinna med tåget, så jag hade ju inte tid…

Efter en stund funkade det inte längre. Jag fick så dåligt samvete för att jag struntade i honom. Samtidigt började jag fundera på vad jag borde göra, rent praktiskt, när jag kom fram. Vem ringer man? Han kanske är helt okontaktbar. Får erkänna att jag drog mig för att gå tillbaka, för att jag helt enkelt var osäker på vad jag borde ta mig för när jag kom fram.

Samvetet vann till slut, jag vände och gick tillbaka. (Det där med tåget som jag var på väg till, det går faktiskt ett likadant ett en timme senare (det är ändå ingen som brukar sakna mig…))

Så jag går fram till killen som är 20-25 år och som ser riktigt trevlig ut (och väldigt vältränad). Det visade sig att han var vid sina sinnens fulla bruk och inte alls sjuk. Han väntade på skjuts, vilken han hade ringt efter. Jag dubbelkollade att han var okej, för det såg rätt så kallt ut där han stod med bar överkropp, kraftiga biceps, rutad mage och…, men det var tydligen inga problem. (Nej, jag erbjöd mig inte att värma honom…)

Så jag behövde inte göra ett dyft. Och jag hann dessutom med tåget. Och inte minst, jag slapp det dåliga samvetet.


Nä, tyvärr har jag ingen bild...