Jag mötte Lassie

Förra veckan träffade jag min idol. Rätt så ovanligt. Dels eftersom jag inte är den sortens person som har idoler och dels för att jag helt enkelt aldrig träffar kändisar (förutom när jag firade midsommar med Owe Thörnqvist när jag var 12 år).

Hur som helst så var han där. Vi var inte många i rummet så han kom fram och hälsade.
- Ola, sa han.
- Gulp, sa jag. Nä, jag fick faktiskt fram rätt namn.

Strax därefter satt han, Ola Salo i The Ark, i fikarummet. Och där stod jag och en till. Den tredje personen pratade i telefon. En sån här chans får man bara inte igen. Så jag gjorde det jag absolut inte borde ha gjort - ingenting. Nä, jag stod där och hängde och försökte se lite halvcool ut (misslyckades totalt), medan jag väntade på min kompis. Om jag inte hade varit så feg kunde jag ju ha gått fram och sagt hur bra jag tycker att han och The Ark är.

Helt otroligt, jag fick en ny chans bara en timme senare. Nu då, nu borde jag verkligen utnyttja tillfället för en tredje chans lär jag aldrig få i hela mitt liv. Jag gick självsäkert fram och sa: " Du är helt suverän! Du skriver underbara och insiktsfulla texter som genomborrar en och till råga på allt så är musiken kanon. Dessutom är jag lite småkär i dig" (jodå, det vet min sambo). Allt detta sa jag naturligtvis inte. Hade önskat att jag fick ur mig allt detta (kanske inte det där sista med småkär), men jag förblev tyst.

Detta var ett sådant där tillfälle som kommer att spelas upp i huvudet på mig flera gånger och där jag definitivt inte är så mesig, utan kläcker fram vad jag tycker. För ärligt beröm och uppriktiga komplimanger tror jag aldrig är fel. Alla mår bra av det - även en rockstjärna.