Förra veckan träffade jag min idol. Rätt så ovanligt. Dels eftersom jag inte är den sortens person som har idoler och dels för att jag helt enkelt aldrig träffar kändisar (förutom när jag firade midsommar med Owe Thörnqvist när jag var 12 år).
Hur som helst så var han där. Vi var inte många i rummet så han kom fram och hälsade.
- Ola, sa han.
- Gulp, sa jag. Nä, jag fick faktiskt fram rätt namn.
Strax därefter satt han, Ola Salo i The Ark, i fikarummet. Och där stod jag och en till. Den tredje personen pratade i telefon. En sån här chans får man bara inte igen. Så jag gjorde det jag absolut inte borde ha gjort - ingenting. Nä, jag stod där och hängde och försökte se lite halvcool ut (misslyckades totalt), medan jag väntade på min kompis. Om jag inte hade varit så feg kunde jag ju ha gått fram och sagt hur bra jag tycker att han och The Ark är.
Helt otroligt, jag fick en ny chans bara en timme senare. Nu då, nu borde jag verkligen utnyttja tillfället för en tredje chans lär jag aldrig få i hela mitt liv. Jag gick självsäkert fram och sa: " Du är helt suverän! Du skriver underbara och insiktsfulla texter som genomborrar en och till råga på allt så är musiken kanon. Dessutom är jag lite småkär i dig" (jodå, det vet min sambo). Allt detta sa jag naturligtvis inte. Hade önskat att jag fick ur mig allt detta (kanske inte det där sista med småkär), men jag förblev tyst.
Detta var ett sådant där tillfälle som kommer att spelas upp i huvudet på mig flera gånger och där jag definitivt inte är så mesig, utan kläcker fram vad jag tycker. För ärligt beröm och uppriktiga komplimanger tror jag aldrig är fel. Alla mår bra av det - även en rockstjärna.
måndag 22 september 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Hamnade i en diskussion om uttrycket "Jag mötte Lassie" vid fikabordet (efter att vi hade diskuterat swingersklubben i ladan utanför Lund, Judy Garland och att collie hundar var tjejhundar). Flera av mina kollegor hävdade att de aldrig hade hört det innan - detta var inte bara skåningar utan även folk uppifrån. Men det är väl inte ett typiskt Västerås uttryck? Eller är det ett av dessa coola uttryck från stenåldern som vi använde när vi var unga? Åsa
Jag mötte Lassie, känner i alla fall min sambo (en hallänning)till. Det fanns en kolumn i någon storstadstidning förr, där man skickade in "Jag mötte Lassie". Oftast var det i och för sig mer i stil med att "min kompis pappa träffade en gång NNs (någon kändis) brorsa". Alltså väldigt långsökt. Så det här var egentligen ingen äkta Jag mötte Lassie.
Fast du kan ju säga att du är kompis med en som har hälsat på Ola Salo. Det är en Jag mötte Lassie.
Skicka en kommentar