Jag – En moffare

I går kände vi, sambon och jag, för att efter jobbet gå och ta en öl och en bit mat. Vi och vi förresten, det var väl mest jag som kände så visade det sig. Vi gick till denna pub/restaurang och då är det ju naturligt att ta deras hamburgare och en stor öl. Det var i alla fall min inställning och tanke. Tydligen inte sambons. Nä, han tog en soppa – dessutom förrättsvarianten som var stor som en cappucino – och en cola (i och för sig skulle han köra bil senare, så det var kanske inte så svårt att förstå). Fick en blick vid beställningen och en till vid serveringen. För en annan som inte är pinnsmal, känns det inte smickrande att killen i sällskapet tar en minimalportion när man själv moffar i sig hamburgare och pommes frites.

Jag kunde nästan se hur servitriserna tänkte att ”Han, han måste vara en hälsomänniska som ser sin kropp som sitt tempel. Medan hon är en sån där glupsk fan som moffar i sig vad som helst, gärna flottiga pommes.” Då bekräftades mina aningar angående deras tankar (i alla fall enligt mig), när tallrikarna skulle plockas undan. Jag hade fortfarande några pommes frites kvar på tallriken, och visade väl en kort tvekan när hon skulle ta bort tallriken. Då säger hon menande (så uppfattade jag det i alla fall) ”Åh, du kanske ville ha dina sista pommes, ditt matvrak?” Okej, det där sista sa hon inte, men det låg nog där på tungan. ”Nej, tack, sa jag med fortfarande lite värdighet i rösten, det är bra.”

Jag tog en cappucino efter det och då fick man med en liten, tunn, mörk chokladbit till det. Vi fick till och med två. Men vad händer? Jo, sambon vill inte ha sin! Och det säger han efter att jag glatt hade mumsat i mig min. Nu kände jag mig ännu onyttigare med dålig karaktär. Får trösta mig med att jag övertalade honom att ta med sig sin bit. Men om serveringspersonalen iakttog detta, då lär deras tankar om mig ha blivit ännu lägre (om det nu var möjligt).

Usch, jag ska nog gå och trösta mig nu lite. Varför inte med lite glass – sån där gräddglass med en massa godisar i… Sen, på måndag, då ska jag bli en ny människa – igen…