Vilken komplimang!

I helgen så var min svägerska (alltså sambons syster) här och hälsade på, vilket var väldigt trevligt. Plötsligt, på lördagens förmiddag, hör jag henne säga: ”Du är så vacker och så fin. Du är perfekt.” Nämen aschdå, tänkte jag, inte är väl jag det. Inte är väl jag både vacker och perfekt. Fast det förstås, funderade jag vidare, det kanske inte är så långt ifrån sanningen i alla fall.

Och ju mer jag tänkte på svägerskans påstående, desto sannare lät det i mina öron. Jag kände hur jag växte inombords och sträckte lite extra på mig: Jag är perfekt. Det är varken vanligt att tänka så eller få höra någon annan säga det om en, men nu var det ju bara tacka och ta emot denna makalösa komplimang och vila skönt i detta otroligt positiva omdöme om mig.

Det var då.
Det var då jag såg att det inte var mig svägerskan pratade med – det var med katten.